Personliga erfarenheter

Erfarenheter av att ta venlafaxin

Dela med dig av dina tankar om och dina erfarenheter av venlafaxin, här kan du lämna en kommentar och skriva om vad du har upplevt!

{ 173 comments… read them below or add one }

Stina juli 9, 2012 kl. 12:44

Jag har ätit venlafaxin krka 75 mg i drygt två månader och äter nu två tabletter om dagen.

tabletterna tog slut och i går hämtade jag ut nya. Jag fick då venlafaxin actavis och de såg helt annorlunda ut ?

Jag vill ha samma då det känns tryggast !

Vad händer när man byter så ?
Vad är skillnaden ?

admin juli 9, 2012 kl. 12:50

Hej! Dina tabletter ser annorlunda ut men funktionen är exakt samma som innan, du kan läsa lite mer om hur det fungerar här: http://www.venlafaxin.se/lakemedel-med-venlafaxin.html

Oftast är anledningen att du får en nya tabletter att priset är mindre på dem jämfört med de som du hade innan…

Mari juli 17, 2012 kl. 06:45

Hej!

Började med mina den 15:de juli 2012 dvs i måndags och jag kände mig redan att ångesten inte kändes alls samt så blev jag gladare och mindre nedstämd om nt helt.. Förstår inte då de brukar dröja innan man får effekt av dom. Är detta vanligt eller innebär det att venlafaxin passar mig bättre eller bäst än andra preparat? Lider av depression sedan 14 års ålder men den har blivit svår det sissta året. MVh Mari

Monica augusti 15, 2012 kl. 12:00

Kan man få biverkningar av Venlafaxin efter att ha ätit dem i två år?

Fredrik augusti 21, 2012 kl. 11:28

Hej!
Jag har testat SSRI, SNRI och andra preparat men inga har haft någon särskild effekt. Då jag trappade ur Venlafaxine fick jag såna ”brain-zaps” så jag trodde jag skulle dö. Nu antar jag att detta är en pr-venlafaxinesite så ni raderar säkert detta. Mitt råd är: Ät inte SSRI eller SNRI – de har ingen effekt.

Lorre november 4, 2012 kl. 11:25

har ätit venlafaxin i ca 10 år har på senaste tiden fått högt blodtryck och höga blodfetter så håller nu på och trappar ut den har hemska utsättningssymtom…

Gullan december 4, 2012 kl. 01:08

HEJ. Hur gör jag när jag vill sluta med Venlafaxin?

Tagit 75 mg i 1 ½ år nu.

Tacksam för utförligt svar.

LOrre januari 17, 2013 kl. 04:03

Man måste trappa ut venlafaxin väldigt sakta kör med 37,5 i några veckor 1 månad
fick mitt dråpslag 1 månad sen jag slutat helt med den fick en grym ångest urch….hemskt

Isabella januari 21, 2013 kl. 02:35

Jag är 22 år och ligger på 150mg om dagen efter 3 års användning. Jag hade lidit av svår depression, ångest och social fobi i många år och Venlafaxin var min räddning. De enda biverkningarna jag fick var muntorrhet, yrsel och lite huvudvärk men detta försvann rätt snabbt. Jag gick upp ett par kg som jag tappade under depressionen men det var det värt.

Jag har ADHD och det har hjälpt en hel del mot de problemen.
Utsättningssymptomen är hemska. Det har hänt att jag glömt hämtat ut mer medicin eller glömt ta den. Efter bara 1.5 dygn börjar jag känna yrsel och kan inte sova. Efter två dygn har jag brutal ångest, svettningar, yrsel och riktigt dåligt humör.

Efter ca 2.5 år började jag känna att effekten försvann. Jag får humörsvängningar och ångest attacker och är emellanåt deprimerad. Är det vanligt att man får en tolerans mot Venlafaxin efter ett tags användande och bör jag trappa upp dosen? Jag vill inte behöva trappa upp den mer i framtiden igen.

Jag rekommenderar Venlafaxin starkt till de med svåra och långvarande depressioner och till de med ADHDsymptom som rastlöshet och koncentrationssvårigheter. Även till er med social fobi.

Margareta mars 20, 2013 kl. 09:14

För det första äter man inte en medicin, det gör man med mat. Man står på en dosering eller tar en medicin. Nu är det sagt. 🙂

Jag har har tagit Venlafaxin i 2 års tid. Mådde pyton i början men kombinerade med Atarax till kvällen för att kunna sova. Atarax gjorde att jag var konstant sömning och kunde sova även på dagarna. Helt borta. Men slutade med Atarax när biverkningarna i början gick över. Kom efterhand upp i sinnesstämning och livet började kännas skapligt. Distriktsläkare som ordinerade Venlafaxinet menade att det kunde jag ta hur länge som helst??? Jag har läst noga på bipacksedeln och man blir ju mörkrädd av all rent ut sagt skit man kan drabbas av.

Jag har börjat trappa ner Venlafaxin, 75 mg varannan dag sedan i början av januari, därefter 75 mg var tredje dag sedan början av mars. Har själv tagit kontakt med min vårdcentral och frågat ang detta och undrat om det är tänkt att jag ska stå på denna medicin till döddagar. Något intresse från deras sida att följa upp eller tala om för mig hur jag ska förfara är lika med 0. Att det är viktigt att trappa ned försiktigt det vet jag men abstinensen av Venlafaxinet är hemsk med dåliga mående, huvudvärk, ”elektriska stötar”-känsla inuti huvudet, mardrömmar som är vidriga, störd sömn, yrsel, viktuppgång, hjärtklappning mm. Det sägs att det inte är beroendeframkallande men det är det väl eftersom det är så svårt att sluta?

Har ni/någon något bra tips om hur jag ska göra för att komma tillrätta med det här och kunna avsluta medicineringen? Vet ju också att läkemedelsföretagen lever gott på oss individer som inte lever och mår så gott och vill gärna sälja så pengar ramlar in.

Pengar har blivit viktigare än människan. Tack för ordet.
/Margareta

Jag pratade med en sköterska som förmedlade min fråga till min dr ang

Suicidal april 30, 2013 kl. 08:19

Venlafaxin är det värsta som har hänt mig. Det var helt verkningslöst mot min depression (trappade upp successivt under 2månader till maxdos och åt maxdos ytterligare 2 månader) men utsättningen är inget jag skulle önska min värsta fiende.

Jag var fortfarande deprimerad när jag slutade äta dem, ty de var ju verkningslösa. Min läkare gav mig ett uttrappnignsschema där jag minskade dosen med 75mg/vecka. Jag klarade att minska 75/10dagar som mest och då var jag förstörd.

Jag fick extrem ångest, flera panikattacker varje dag. Men värst var ”brainzapsen”. Dessa stötar gjorde att jag inte längre kunde sköta mitt jobb som krävde lite finmotorik. Jag blev till slut uppsagd men på ett ganska snyggt sätt. Chefen visste min historia och frågade mig öppet om jag trodde att jag skulle få rätt hjälp av läkaren snart för annars skulle jag inte ha möjlighet att få tillsvidare (var anställd under en prövotid). Det hela gjordes ändå ganska respektfullt men kändes inte kul att ha förlorat ett arbete pga fucking Venlafaxin.

Dessutom så verkar inte läkare riktigt tro att dessa mediciner ger utsättning. För när jag gnällde på det så blev jag istället anklagad, man påstod att jag förmodligen var en knarkare för det skulle förklara mina symptom. Tror till och med att läkaren har skrivit att jag är missbrukare i journalen pga detta…

Nej jag skulle aldrig ta en läkare på allvar som skriver ut detta RÄVGIFT. Ni läkare som föreskriver venlafaxin till era patienter borde tänka minst 10 gånger till innan. Venlafaxin har helt förstört mitt liv och har gjort att jag idag aldrig skulle våga berätta för en läkare om mina problem.

Suicidal april 30, 2013 kl. 08:29

Vad saknas på den här hemsidan? Jo sanningen vore en bra start.

”Forskare menar att din depression orsakas av en obalans av dessa signalsubstanser”

Nej det gör dom inte. Det är en förklaringsmodell men knappast någon erkänd sanning. Snarare är det ett faktum att det är en hypotes och inget annat, vi vet helt enkelt inte. En annan stor hypotes drar paralleler med BDNF frisättning. Att påstå att forskningen idag har gett svar på depressionens gåta är en ren och skär lögn.

Vi kan t.ex. visa att ökningen av signalsubstanser sker långt innan patienter upplever någon ”anti-depressiv effekt”. Samtidigt så påverkar SSRI/SSNRI frisättningen av BDNF men med en fördröjning som skulle kunna förklara varför patienter inte upplever någon omedelbar effekt. Men inget av detta är tillräckligt kartlagt för att någon person skulle kalla det sanningar.

”Det är inte fullständigt klarlagt hur antidepressiva läkemedel verkar”
Källa: Fass.se

TLDR:

Vi vet inte vad som orsakar en depression och kan således omöjligt veta hur den botas. Vi kan däremot se att många som äter antidepp faktiskt upplever en positiv effekt. Men vad den beror på är inte alls kartlagt.

Åsa maj 9, 2013 kl. 09:32

Jag har fått Venlafaxin nu sen i mars och som en tidigare komentar här av Mari så kände jag effekt direk iform av att slippa min misstänksamhet, mardrömmar och jag blev så otroligt glad och lycklig även av den svagare ingångsdosen. Men så hände det som inte får hända jag missade min dos igår och nu känns det skit kan det bli så eller är det bara en inbillning? Jag har drömt dom värsta mardrömmar i natt och dom har jag sluppit när jag tagit min medecin. Kommer effekten av Venlafaxinet tillbaka direkt eller är det att börja om på ruta noll igen?

Erik maj 9, 2013 kl. 11:09

Har kört med Venlafaxin 225 mg i 10 år och det funkar perfekt. Använder det för
ångestproblem. Ingen depression! Enda biverkan är orgasmtrassel men det kan
man väl stå ut med.

uffe maj 31, 2013 kl. 05:24

får en väldigt konstig bieffekt av medicinen.svårt att få orgasm,men skulle det inträffa så töms all sperma innan orgasmen,så när orgasmen kommer finns inget kvar klart skumt symtom

Bibbi juni 5, 2013 kl. 09:54

Jag äter 225 mg Venlafaxine sedan åtta månader. All sexlust är som bortblåst, vet inte om det beror på depressionen eller på medicinen. Skulle vilja trappa ner. men vet inte hur?

anita juni 14, 2013 kl. 11:41

Jag har tagit Venlafaxine i många år pga. panikångest av trauman i barndomen. Jag har varit uppe i 300mg, mådde relativt bra på den dosen arbetade och levde i stort sätt som vanligt ( förutom biverkningar i sexlivet, grät aldrig heller)Men min omgivning tyckte de senaste två åren att jag verkade så avstängd. Jag kände mig speedad ibland så till den mildaste grad och sedan dödstrött. Trappat ner till 150 mg med många symtom som golv som gungar (känns som att gå på en båt) blixtrar i huvudet, diarre’ yrsel, glömska , darrningar tappade saker i golvet, svettningar, oro men ingen ångest. Nu mår jag bättre sexlusten har kommit tillbaka (: jag stortjuter ibland men det är jätteskönt .Började nedtrappningen för tre månader sedan mycket viktigt att det går sakta ! Har ingen av dessa biverkningar idag , lite problem med magen bara. Det gäller att inte bli rädd när eller om biverkningarna av nedtrappningen sätter in, tänka att det går över, man får försöka ta det lugnare med sig själv vila mycket och dricka mycket vatten. Bli nu inte avskräckt det är värt detta. Men ta kontakt med läkare innan du trappar ner .

Malin juni 30, 2013 kl. 09:34

Utsättnigssymptom från helvetet. Har trappat ner ganska fort ca 1 mån från 75 mg nästan helt utan symtom. Tills nollnigen! Gick efter några timmar in i total asbinens. Blandning influensa,migrän och sjösjuka. Så yr, så totalt dekad -tog mig inte ur sängen. Kunde knappt röra mig. Varje rörelse om så ens bara med ögonen resulterar i en hjärnblödnings liknande blixt /flash i huvudet. Totalt labil i humöret. Vill bara dö! Har vid tidigare försök tänkt -oj jag klarar mig inte utan medicinen-men har nu förstått att detta har bara med utsättningen att göra. Läskigt att ha utsatt sin hjärna för denna fruktansvärda giftdrog. Vet fortfarande inte om jag kommer stå ut att sluta -har ett liv,ett jobb och barn att ta hand om. Barn som inte förstår varför Mamma blivit en zombie. Köra bil kommer inte på frågan – skulle hamna i diket direkt. Stått ut i över en vecka nu -men än syns inte ljuset i tunneln. Man borde läggas in och sövas ner för att klara av det här. Det ända som ändrats hittills är att blixtarna- de har blivit långsammare och låter med ett skrapande ljud ”Flash/Flash” som ”hörs” tydligt inne i huvudet. Lyckas folk ens sluta?

Anonym juli 8, 2013 kl. 05:13

Hej!
vill ha er erfarenhet på min sida!
http://antidepressivmedicin.wordpress.com/
jag håller på att sprida sanningen om antidepressivmedicin…
Hjälp mig med det!
Tack!

Ulrica juli 10, 2013 kl. 12:02

Jag blir mörkrädd när jag läser det ni skrivit. Gick i väggen i höstas & fick venlafaxin direkt, är nu uppe i 150mg men innan midsommar mådde jag så dåligt att jag fick gå till doktorn som ökade på dosen med + 37,5 mg. De åt jag i 30 dagar men har fortfarande mörka tankar så i går bestämde jag mej att sluta med extra dosen eftersom den inte gjorde någon nytta. Jag fick mera svettningar & kommer inte ihåg vad jag gjort dagen innan. Nästa vecka ska jag besöka en psykolog pga att jag har mycket självmords tankar. Helst hade jag velat vara utan piller helt men måste äta dem minst detta året ut iaf:( det är skönt att veta att jag är inte ensammes. Tack!!!

Ulf Spjuth juli 20, 2013 kl. 02:05

Gudars har ätit venlafaxinet nu ett halvår och det är som med många av er problem med potens,sex är intecatt tänka på,kissar mycket sämre,kommer stöt vis och jag får anstränga mig för att kissa!!! Har gjort en utredning om damp,är 57 år till slut kom vi fram till detta gemensamt, pröva du på den här medicinen,började med 75 mg för att sedan dubbla intaget. Kände mig lugnare men så var det ju det här ovanstående biverkningarna som kom! Köpte en hund för några månader sedan,den har gett mig en sådan ro att jag bestämde mig utan att fråga min läkare att avbryta detta tvärt av!!!! Det är jobbigt,vindkraftverk i mina öron som jobbar för fullt sänder ut elstötar i hela kroppen,armar ben,fan känns som man håller i ett elstängsel för kreatur 😀 detta talade inte den här kvacksalvaren om,men nu har jag inte tagit något på snart två veckor!! Kissat strålar utav lycka och även potensen är på väg tillbaka, är stötarna blir mindre och mindre men jag får väl räkna med bakslag,men aldrig mer en psykläkare,köp hund den ger en så mycket ro som ingen annan medicin kan åstadkomma!! Ska bli skönt när jag blirav utsättningen av denna skiten,detvär inte nog med det! Har även sagt adjö till alkoholen!!! Fan vad jag mår bättre och bättre : D lycka till ni alla som ska sluta med som någon skrev rävgiftet !!!

Philip G augusti 6, 2013 kl. 11:15

Så otroligt skönt att läsa om andra som har samma problem…önskar så någon kunde komma med uppmuntrande tillrop när det mår helt bra igen….eller vad händer med alla??? Blir nästan orolig. Har någon klarat sluta och återgå till ett ”normalt” liv….Är nu nere på 75 sedan en vecka. Trött, huvudvärk, öronsus men också smått manisk/euforisk emellanåt. Försöker hålla mig cool. Komma i säng. Äta bra. Inte pressa mig själv i onödan. Vill verkligen klara detta nu! Någon annan på gång att sluta?

Philip G augusti 6, 2013 kl. 11:19

Malin, hur har det gått för dig??? Kan du inte berätta?

Anna augusti 12, 2013 kl. 11:13

Jag har tagit Fluoxetin, 60 g/dag i ganska många år, senaste 2 åren i kombination med Concerta då en utredning visade ADHD. Nu ska jag byta till Venlafaxin då jag troligen inte har nytta av fluoxetinet längre. Tillvand. Ska bli spännande att se vad som händer! Det blir långsam nedtrappning av Fluoxetin och långsam insättning av Venlafaxin, concertan ska stå orörd. Kommer jag att gå ner i vikt? Har sedan länge en övervikt. Slipper jag mardrömmarna?
Blir jag kanske glad igen?

Sarah augusti 27, 2013 kl. 08:34

Många verkar ha så hemska erfarenheter av Venlafaxin, så jag tänkte att jag kan bidra med lite positiva erfarenheter från min sida! 🙂

Jag började ta Venlafaxin i mars-april i år(minns inte exakt), har alltså tagit medicinen i snart ett halvår. Det är något av det bästa som hänt mig.

Tidigare tog jag Fluoxetin, men efter ett epileptiskt anfall blev jag tillsagd att sluta med medicinen, eftersom det troddes kunna påverka hjärnans hälsa negativt i mitt fall. Tyvärr var det ett dåligt råd eftersom jag inte hade blivit helt symptomfri än. Då förvärrades min depression och blev såpass allvarlig att jag nästan blev inlagd. Då började jag med Venlafaxin.

Ja, i början var biverkningarna HEMSKA. Jag mådde illa, låg i sängen i flera dagar med en plastburk bredvid mig, åt knappt nånting. Jag kände mig yr och ångesten ökade. Men efter tre dagar minskade biverkningarna och jag blev piggare, även om det tog ca två veckor innan livsviljan var tillbaka.

De enda biverkningarna jag lider av nu är muntorrhet och onormala drömmar. Kan inte ens förklara hur sjuka de är. I början led jag av det, för drömmarna var väldigt färgglada/”glittrade”, vilket gjorde att det riktiga livet kändes ännu mer färglöst. Men nu är de bara konstiga. De är antingen ovanligt verkliga, eller så är jag medveten om att jag drömmer men kan inte väcka mig själv. Men själv känner jag att jag kan leva med lite jobbiga drömmar, ofta är de inte hemskare än att jag minns dem som just konstiga när jag vaknar.

Det jag undrar är om det är nån som lider av GAD? (Generaliserat ångestsyndrom.) Själv gör jag det och har hört att Venlafaxin används som medicin mot det ibland. Nu tar jag det mot depression, men tydligen får patienter med GAD större dos än de med depression? Hur funkar det egentligen?

Tomas augusti 29, 2013 kl. 05:15

Jag har diagnosen GAD och har hittat min medicin! Lyrica är den enda som fungerat för mig, helt mirakulös medicin. Ska nu börja trappa ned venlafaxin från 75 mg till 37,5. Jag känner på mig att det är det som ska till för att bli av med de biverkningar jag har kvar; noll sexlust, susningar i öronen, förhöjt blodtryck och svettningar. Jag har fått gå igenom hela arsenalen av ssri/snri, remeron och gud vet allt! Sipralex och cymbalta var värst, dätefter kommer venlafaxin. Idag träffade jag läkaren, berättade att jag är ångrstfri sedan starten med lyrica och att jag inte minns när jag hade denna känsla sist! Jag ville krama henne fast det var jag som föreslog lyrica. Nu vill jag få ut rävgiftet venlafaxin ur kroppen!

Katarina september 3, 2013 kl. 04:09

Hur har det gått för er alla? Jag går också med hemska utsättningssymptom och vill veta om någon av er blivit av med dem?? Har ni börjat gå ner i vikt efter att trappat ned/slutat med Venlafaxinet?

Rosa september 7, 2013 kl. 07:37

Har ätit Venlafaxin (150 mg) sedan flera år tillbaka efter en utbrändhet som gjort hela kroppen i kaos. Har gjort försök att trappa ner tidigare, men fått hemska utsättningssymtom precis som så många andra beskriver ökat dosen igen och varit rädd för att sluta…
Nu har jag gjort ett nytt försök och gått ner till 75 mg och det fungerar jättebra, inte alls så hemskt denna gången (visst en del symtomer har jag fått). Kanske var jag inte ”mogen” för att trappa ner innan….kroppen behövde kanske Venlafaxinet därav utsättningssymtomen? Inte en aning, kan bara konstatera att det var som dag o natt dessa två gånger jag börjat fasa ut medicinen.
Är inne på min andra vecka, känner att jag älskar livet, fått tillbaka energin och mår jättebra. Ska äta 75mg 2 veckor till sedan varannan dag och sedan sluta….
Att börja med Venlafaxin var skrämmande…hade aldrig ätit denna typ av medicin tidigare, biverkningarna var många och starka. När man väl vant kroppen vid dem fungerade de jättebra, kroppen fick möjlighet att komma tillbaka. Lite rädd blev man allt när man glömt ta tabletten och kände hur dåligt man mådde då…rädd för att sluta..men nu är jag övertygad om att det går bra och inte rädd för om jag måste börja ta dem igen 🙂

Lotta september 10, 2013 kl. 11:05

Ny här :=)
Håller liksom många andra här på att sätta ut Venlafaxin. Är sedan ca 2 veckor nere på 50 mg (började på 300 mg). Har väl egentligen inte känt av utsättningen så mycket tidigare (kan också ha berott på ett sämre mående överlag!) men denna sänkningen känner jag verkligen av. Det började med att jag kände mig sjuk (fysiskt alltså) sedan huvudvärk och overklighetskänslor. Idag är jag yr som f-n och emotionellt i obalans, vilket jag inte upplever bero på mitt övriga psykiska mående, ”hjärtrusningar” med jämna mellanrum. Något som jag upplevt under den senaste veckan är också en ökad irritabilitet och ömmande bröst (!) Jag är inte i den delen av min menstruationscykel att detta borde inträffa och jag skyddar mig vid samlag. Någon som vet om utsättningen kan ha bidragit till detta också??? Detta är verkligen INTE skojigt!!!!! O medicinen gjorde för övrigt ingen nytta heller, känns som den bara fört elände med sig. Är det inte biverkningar så är det utsättningssymtom! Skit-medicin!!!!! (för mig alltså)

Kanske ska tillägga att jag funnit min väg till ett bättre mående :=) Jag går numera hos en tjej som håller på med alternativ medicin. Av henne köper jag naturmediciner (som hon rekommenderar), får akupunktur och massage samt handledning och hjälp till att ta hand om mig själv o de delar av mig som är sårade (själsligt läkande). Det bästa jag gjort!!! O jag har provat olika antidepressiva (SSRI, SNRI och tricykiska (anafranil i droppform då jag var inlagd på psykiatrisk avdelning), ångestdämpande (atarax, lergigan, theralen, buspiron, lyrcia) och jag har fått elbehandling. Gått hos denna underbara kvinna i ett och halvt år och jag är sakta men säkert påväg tillbaka till ett vettigt liv!!!!!! Ska bara bli av med Venlafaxinet också…..!!!!!

glenn september 16, 2013 kl. 03:25

Jag tar venlafaxin mot ångest och sömnsvårigheter det fungerade ett tag i början när jag började ta dom, men nu är mina problem tillbaka så ja funderar på att sluta och ta 150 mg som jag står på men jag vet inte hur jag ska trappa ner, jag har hatt dom i ca 4 mån.

henrik september 26, 2013 kl. 08:43

Jag har nu börjat trappa ner från att ha tagit venlafaxin actavis sen i juli ifjol, är nu nere i 37,5 från att ha tagit 150 som mest och igår hade jag första dagen utan att tagit någon. Känns bra och läsa att det är fler som har yrsel/balans/blixtar/knäppar i vardagen för det har jag nu kan ja säga. Tröttheten kommer med men det kan ju även bero på mycket annat. Sexlusten går upp och ner vart mest ner men det verkar ju fler ha blivit drabbade av.
Men bara att läst att fler har samma symptom/problem stärker mig att försöka kunna sluta helt med detta. För det är ju det bästa att kunna leva normalt! Om man nu kan det igen..*
Tack för att ni delgett era tankar, ord, känslor mm! Har hjälpt mig!

Marie oktober 30, 2013 kl. 07:05

Jag har sedan tre månader tillbaka börjat att trappa ur Venlafaxin. Stod på en dos på 150 mg. Har gjort som så att jag har öppnat kapseln och minskat antalet vita piller med 1 per vecka. Nu är jag nere på en vit ”plupp”, dvs jag plockar bort 11 vita pluppar. Denna nertrappning har fungerat alldeles utmärkt. Inga direkta utsättningssymtom. Dock kvarstår det nu att avsluta helt, så det återstår att se. Håller tummarna om att det ska gå bra. Vill verkligen bli av med denna medicin.

mathias november 5, 2013 kl. 05:49

Jag har tagit Venlafaxin i över 10 år (känns inte som att minnet blir bättre av det direkt) för att jag utvecklade panikångest. Psykologen jag går hos nu har dock förklarat att det är ovanligt att det förskrivs mot denna åkomma?
Och jo, paniken försvann och jag kunde börja känna mig trygg i vardagen igen, kunde gå till affären och handla utan att vara rädd för att få ett anfall i kassakön. Gick inte i någon som helst terapi under den här långa tiden dock-hade en allmänläkare som kontinuerligt förnyade mina recept.
Nu har jag blivit väldigt trött och jag kan tillbringa uppemot två dygn i sängen men då sover jag inte hela den tiden, men mycket. Det här gör att jag tar medicinen oregelbundet vilket innebär ännu sämre mående och oförmåga att klara vardagen. Kan få i det närmaste akuta självmordstankar och det känns omöjligt att komma upp varje dag. Antar att jag hamnat i en djup depression och det känns inte som att medicinen hjälper längre. Vilket naturligtvis kan ha att göra med att jag inte sköter den som man ska…nu vill min psykolog att jag ska sätta ut den men det känns ju rätt läskigt, tänk om panikångesten kommer tillbaka? Som man känner när man får ett anfall önskar jag inte ens min värsta ovän. Jag har ju trots allt haft det här preparatet som en slags krycka att stödja mig på så länge så jag kommer knappt ihåg hur det kändes utan.

Åsa F november 6, 2013 kl. 03:31

Oförberedd och ledsen
Träffade min läkaren sen flera år som är en bra läkare förra veckan som ordinerade medicin byte. Jag skulle pröva voxtra istället för venflaxin som jag ätit några år. Jag fick ordination att ha ätit 300 mg venflaxin trappa ner fredag 225 mg, lördag 150 mg och söndag 75 mg sen måndag börja med voxtra 150 mg. Dr skulle senare efter någon vecka ringa och höra hur det gick. I dag är det onsdag och jag mår så fruktansvärt dåligt med illamåeende, yrsel, spattig, gråter, oro, ljudkänslig, ögonen är känsliga, svårt att se och läsa, svårt att sova, trötthet och svettas och fryser om vart annat är några av biverkningarna jag känner av. Köra bil funkade inte så bra, gjorde det i gårkväll då jag skjutsade dottern till affären så fick hon gå in och köpa mjölk mm. Är själv med tre barn och vardagen måste ju funka.
Det här kom som en chock för mej då läkaren inte förberett mej alls. Jag tänkte att voxtran skulle ta vid naturligt efter venflaxin.
När jag förr glömt att ta kapslarna någon dag så fick jag en otäck yrsel som gjorde mej påmind om att jag missat att ta venflaxinen. Berättade det för min läkare som viftade bort det att det inte hade något samband. Kan det vara så att läkaren inte har en aning om biverkningarna?
Hälsningar Åsa

mathias november 7, 2013 kl. 07:46

Till Åsa F.

Det verkar onekligen som att din läkare har noll koll. Alla vet att man måste fasa ut Venlafaxin långsamt och då känns inte tre dagar särskilt seriöst. Bara för att man är läkare behöver man inte ha järnkoll på alla mediciner men det minsta man kan begära är väl att denne söker relevant information för att ge sin patient bra vård…

Voxran är ju inte heller någon naturlig efterträdare till Venlafaxin, den är inte speciellt inriktat på att lindra ångest, mycket mer uppiggande effekt.

AnnaC november 14, 2013 kl. 10:11

Trappar också ner och känner som ni andra härinne…efter lite mer än 1 år på Venlafaxin ska jag sluta, först nu från 300 mg till 225 mg / dygn. Första veckan blev för jobbig, gick upp igen nästan direkt. Har nu börjat nytt försök att lägga ner skiten . Den har funkat bra på många områden, men för många bierkningar.
Just nu har jag massiv elak huvudvärk åt migränhållet. mår illa, på gränsen till att spy då och då. Spänd.
Om du inte måste, börja inte ta denna medicin.

Om läkaren du har mumlar och hävdaratt

Henrik november 14, 2013 kl. 11:12

Åsa.. Kan ju berätta vad min läkare sa ang nedtrappning. Från 150 ner till noll tog det mig 15-20 dagar. Nu äter jag varannan dag var tredje dag o varannan dag igen. Det tar tid, sen tog läkaren inte upp biverkningarna man får när man trappar ner. Vilket jag tycker man borde fått veta för det blev en chock! Nedtrappning och regelbunden träning hjälper mig, även om ångestattackerna kommit oftare nu på slutet så kan ja ändå lättare hantera dom om man jämför dom första gångerna jag fick dom! Jisses! Men det är individuellt som allt annat hur man känner! Men kämpa på! Vi är många som sitter i samma ”skit”!

Hugo november 15, 2013 kl. 02:07

Har lidit av dystymi och handlingsförlamning/prokrastination sen tonåren, passerade femtio förra året. Provat diverse SSRI under en femårsperiod. Noll effekt, kunde lika gärna käkat sockerpiller. Googlade runt och begärde SNRI av doktorn. Ville komma åt N.et i SNRI och trodde därmed att jag skulle få den spark i arslet jag behövde.
När jag började med Venlafaxinet och vid varje dosförändring (kom upp i 225 mg) hände det saker: svettningar, sömnstörningar, helnattsdrömmar som fortsatte efter varje gång jag vaknade på natten då jag behövde kissa. Diverse förstoppningar etc.
Men inte fan fick jag nån spark i arslet!
Satt fortfarande och slösurfade hela dagarna (mellan tupplurarna på soffan) och fick inget gjort.
Blodtrycket blev för högt o jag fick käka blodtryckssänkande för att kompensera det Venlafaxinet ställt till med.
Då bestämde jag mej för att sluta.Doktorn skrev nåt om att trappa ner.
Fan heller! jag gick cold turkey efter en veckas nedtrappning från 150 mg.

NU har jag fått sparken i rumpan! Aldrig varit så aktiv och sovit så lite i hela mitt liv. hemmet välstädat, mat i kylskåpet, ringer vänner och släktingar och PRATAR. Lite grusig i ögonen på kvällarna men aldrig sömnig. De häftiga helnattsdrömmarna har kommit tillbaka, det är som att ha en gratis biograf i huvudet.

Hoppas det inte går över!

AnnaC november 15, 2013 kl. 02:54

…det iofs är lite jobbiga utsättningssymtom så ta en diskussion om alternativ.

Vid ett tillfälle hade mina tagit slut när jag trott att det fanns en karta kvar. Att vara beroende av ngt på det här sättet är inget jag känner mig trygg med. Jag stod till slut som värsta knarkaren inne på Apoteket och svettades och hade kvävningskänslor och flimmer framför ögonen och tusen andra bisarra fenomen. Och som andra nämnt – mardrömmarna är nåt så
Inte värt.

Anna L november 19, 2013 kl. 10:17

Jag har precis slutat med Venlafaxin. För 9 dagar sen för att vara exakt. Har tagit dom sen juli 2012. Trappade ner från 187,5 mg till noll under tre månaders tid. Själva nedtrappningen var ganska problemfri, det var bara när jag stod på lägsta dosen (37, mg) som jag började få yrsel och brain zapps ibland.
Två dagar efter att jag slutat helt, då började helvetet! Min läkare sa att jag förmodligen kommer känna yrsel, men det brukar gå över snabbt. Stämde föga.
Jag har sedan 7 dagar tillbaka haft grym abstinens/utsättningssymptom, i form av brain zapps, känslan av att hjärnan inte hänger med när jag vrider på huvudet, illamående, diarré, yrsel, extrem trötthet, klåda, myrkrypningar, domningar i armar och ben samt i ansiktet och tungan. Har även haft extrem irritationskänsla och aggressioner. Har fått ett par riktiga utbrott, och det gör mig rädd! Är irriterad på alla i min omgivning och är rent av otrevlig. Försöker förklara för folk att det beror på utsättningen, men ingen verkar tro att det är sant. De säger bara att jag nog borde fortsätta medicinera. Känns ganska hopplöst! Har varit nära att börja igen pga alla problem, men jag ska fan bli av med skiten!
Läste en artikel från februari i år, där en läkare konstaterat att man kan få samma typ av abstinens när man slutar med såna här preparat, som av benzopreparat. Läkare i allmänhet säger inte att man kan bli beroende av Venlafaxin, trots att det visat sig att man faktiskt blir det. Och att sluta med dom kan vara ett rent helvete. Hade jag inte varit arbetslös hade jag inte kunnat jobba, det är helt klart!

Jag har ändå blivit hjälpt av Venlafaxin, då jag hade extrem ångest som försvann tack vare dessa. Försökte dock ta livet av mig i november förra året, men då höjdes dosen och jag mådde genast bättre. Men att äta ett sånt här preparat under en längre tid, det tror jag inte på! Det är därför jag valde att sluta efter lite mer än ett år. Jag tror kanske att man får värre symptom ju längre man stått på Venlafaxin. Dosen spelar nog in oxå.

Mitt råd är faktiskt att försöka prata med någon när abstinensen är som värst. Jag ringde psykakuten, och fick prata med en underbar manlig sköterska! Det tog mig igenom resten av dagen. Hans råd var även att om man har svår abstinens i mer än 10-12 dagar så ska man kontakta sjukvården och kolla sina värden. Det kan väl ev uppstå brister, eller vad han nu menade. Sen ska man kontakta psykiatrin igen, för att ev få annan hjälp under utsättningen.

Slutligen, till er som är under uttrappning, HÅLL UT! Det blir bättre. Idag känner jag mig någorlunda mer människa, och tror det börjar lätta. Träning hjälper mig mot yrseln och brain zapps (om än tillfälligt). Alla dom besvären försvinner när jag är på gymmet, och det är skönt att få känna sig lite mer normal för en stund 🙂

Anna december 4, 2013 kl. 08:48

Hej,

Jag har ätit venlafaxin i drygt tre år, 75 mg för depression.
Har tidigare ätit fluoxetin, men blev inte hjälpt av det.
Venlafaxinet hjälpte mig till en början. Jag blev lugnare. Vet inte om jag blev gladare, det var nog snarare så att det tog bort udden av allt, både glädje, sorg, oro, ilska.
De här åren har jag i princip befunnit mig i en bubbla. På gott och ont.
Det var skönt att slippa vara orolig och ständigt fundera över saker, men jag inser också att medicinen trubbat av mig ganska mycket.
I februari i år bestämde jag mig för att trappa ner. Jag visste att det var svårt att sluta med venlafaxin så jag tänkte att det skulle få ta tid.
Började med att be läkaren att skriva ut 37.5 mg tabletter i stället för 75 mg och så började jag nedtrappningen med att ena dagen ta den vanliga dosen på 75 mg och varannan dag 37.5. Jag höll på med det i tre månader utan att känna av något mer utsättningssymptom än att jag blev piggare, som att det kommit in lite syre i den där bubblan jag tidigare befunnit mig i.
Efter tre månader tog jag 37,5 mg varje dag i tre månader. Då kände jag av utsättningssymptom, blev gråtmild, fick utslag som kliade, ögon och näsa började rinna och jag fick muskelvärk.
Efter de tre månaderna började jag med 37,5 mg varannan dag. Då fick jag influensaliknande symtom som varade i mer eller mindre två månader.

Nu för några dagar sedan minskade jag dosen till 18.75 mg varannan dag och har fått de värsta utsättningssymptomen hittills. Yrsel, illamående och influensaliknande symptom.
Tanken är att jag ska stå på den här dosen i tre månader och sedan sluta helt i början av mars 2014.

Det här är ju en extremt långsam nedtrappning, men för min del har det varit värt den långa tid som det har tagit. Jag vet inte om jag hade klarat av att göra det snabbare.

Just nu känns det lite jobbigt. Det är som om man är en knarkare på något vis. Eller rättare sagt jag kan föreställa mig att det är så här en knarkare känner sig. Abstinensen är hemsk.
Försöker få tiden att gå, det känns som att det är det enda sättet att få det här att försvinna. Fick sjukskriva mig från jobbet i dag på grund av yrsel och illamående.
Fasar faktiskt lite för nollningen om tre månader. Men det ska gå. Jag har hört folk som trappat ner som karvat korn av venlafaxin för att det varit för svårt att nolla.
Så mitt tips är att ta det lugnt. Om du ätit venlafaxin ett tag gör det ingenting om du trappar ner under en längre tid.

Lycka till alla ni som försöker att trappa ner, och håll ut.

Anna december 5, 2013 kl. 08:58

Tips: jag trappade mycket långsamt ner från 150 (225 var för högt för mig) till 75, sedan 75 varannan dag, var fjärde dag – sedan stopp. Jag lät processen ta ca 5 månader och hade inga utsättninssymptom alls knappt. Jag kände att blicken flackade och jag svettades på nätterna. Men i övrigt hade jag inga som helst utsättninssymptom och kunde jobba och leva helt som vanligt. Nu något år senare har jag börjat men venlafaxinen igen . Har panikångest och viss form av social fobi med klaustrofobi osv. Men som sagt det går att trappa ut denna medicin utan knappt några biverkningar även om det är individuellt. Jag själv blev väldigt rädd när jag läste alla skräckhistorier om hur utsättningen skulle vara och låg och kände efter till en början tills jag insåg att man varken behöver få panik, spy, eller då huvudvärk. Så jag ville bara bidra med ett lugnande inlägg till er som slutar. Ta det långsamt bara 🙂 kram till alla

Lotta december 11, 2013 kl. 01:49

Hej!
Jag äter sedan sensommaren 150mg Venlafaxlin för kronisk smärta (whiplashskada). Enligt den läkare som skrev ut detta preparat så skulle ett SNRI-preparat vara bättre mot kronisk smärta än det SSRI-preparat som jag ätit under 15 år. Ett SSRI-läkemedel som rekommenderades och skrevs ut av en specialistläkare på whiplash.När jag nu läser om era erfarenheter blir jag livrädd för att fortsätta med Venlafaxin. Jag är inte heller säker på om de verkligen hjälper eftersom jag har värk dagligen. Vågar jag sluta?
Är det någon annan som har fått Venlafaxin mot kronisk smärta som läser detta tar jag tacksamt emot era erfarenheter.
🙂 Lotta.

rebecca december 29, 2013 kl. 05:39

Hej!
Jag har ätit Venlafaxine i 1,5 år pga panikångest och svår depression. Åren innan åt jag citalopram men blev bara sämre och sämre. Blev felmedicinerad. Jag minns den dagen då jag började med venlafaxinet, allt blev lugnt i kropp o skalle. Panikångesterna va som bortblåsta. Nu har de tyvärr kommit tillbaka och jag har blivit deprimerad igen trots att jag går på antidepressiva. Jag ringer läkare och privatkliniker och ber om hjälp men ingen ringer upp. Äter 2 st på morgonen och en på eftermiddan. 37,5 mg.

Nu undrar jag om någon har erfarenhet av detta? Vad gjorde ni, finns det någon annan tablett som kan rädda mig nu eftersom dem inte funkar längre. Känner att jag mår sämre av att ta dem. Blir det bättre om jag skulle öka dosen?
Tacksam för alla svar jag får!

// Vilsen

ruffsan januari 13, 2014 kl. 08:43

Venlafaxin borde förbjudas. Jag har ätit väldigt liten dos 37,5/dag sedan september. Fick den utskriven på vårdcentralen mot ångest. Men nu när jag äntligen fått komma till psykiatrin fick jag veta att den inte var bra alls och att jag ska sluta med den. Den har inte hjälpt mig och jag har gått upp i vikt. Min nuvarande läkare har gjort ett schema för avtrappning. Efter en dag utan medicin mår jag så fruktansvärt dåligt. Elstötar i hela kroppen, hörseln försvinner, trött, irriterad, hemska mardrömmar i natt.. Jag tänker fan inte ta medicin idag igen och må så här dåligt varannan dag, tänker försöka sluta tvärt för det känns som att jag ändå inte kan må sämre än så här! Till alla som fått venlafaxin utskrivet- börja för Guds skull inte!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Mixan januari 14, 2014 kl. 06:07

Venlafaxin räddade mitt liv. Tyvärr får många antidepressiva utan riktig indikation, speciellt i primärvården. Jag har bipolär sjukdom och har klarat att ta antidepressiva utan att gå upp i varv sedan jag bytte från tricykliska antidepressiva till moderna preparat. Dessa är ju inte rikigt lika effektiva som tricyklika, men jag föredrar att ta ett mindre toxiskt läkemedel. Jag har haft vissa symtom. Är jag trappat ner dosen, men dessa är inte så farliga när man gör det långsamt. Det har mest varit frågan om hjärtklappning och oro. Jag tar gärna venlafaxin i stället för att gå under i en sjukdom som kan vara livshotande.

Linda januari 16, 2014 kl. 07:19

I måndags 13/1-14 var min första 0-dag efter ca 4 år på antidepressiva, olika under tidens gång, men Venlafaxin var den jag nu trappade ut till 0.
Som högsta dos hade jag 150 mg. Min läkare skrev ut en liten paket med 75or som jag skulle trappa ut över en veckas tid. Jag tyckte det lät konstigt, även om jag aldrig trappat ut medicin innan. Jag hittade en burk med 37.5or hemma så jag tog två om dagen i 7 dagar och därefter en om dagen i 3 dagar till. (Jag vågar inte tänka mig hur jag skulle mått om jag följt min läkares råd…).
Måndagen bestod av lättretlighet, frustration, lätt till tårar – men jag förstod inte varför. Hade inte blivit förberedd på vad som kan hända när man trappar ut sin medicin, och veckan på 75mg hade jag inte känt någon skillnad.
På väg hem från jobb, där jag till slut brutit ihop totalt började yrseln. Första tanken var att det berodde på att jag hade fastedag (5:2 dieten) och inte hade ätit på hela dagen. Yrseln satt i hela kvällen och morgonen efter. Jag beslutade att ta mig till jobb ändå, men på vägen dit läste jag om vad andra skrivit här och kände så väl igen mig… Kom till kontoret, började gråta, utan direkt anledning.. Tog mig hem.
Denna yrsel… Det känns som en KONSTANT head rush och jag märker att jag ofta blinkar febrilt i försök att hitta fokus.
En sak som jag inte kunde sätta ord på men som också hände, som värst när det är helt tyst är som någon här beskrev som ”elstöts-liknande” känslor/ljud i huvudet.. När jag blundar blir de 10 gånger värre vilket gör att sömnen har varit dålig. Ett konstant sus i öronen…
Min andra noll-dag var med andra ord bara värre! Jag fick tillslut ta mig till akutpsyk då jag hade tittat på en TV-serie hemma och ALLT – jag skojar inte – A L L T fick mig att stortjuta. Jag hade ingen kontroll alls över mina känslor. Kände mig totalt maktlös.
Jag fick en form av lugnande, minns inte namnet på dem, som jag skulle ta inför sänggång vid behov. Mina dagar är fortfarande konstant head rush och elstöts-liknande känslor/ljud i huvudet… Jag orkar knappt ta mig an någonting. Jag var en runda på stan igår (tredje noll-dagen) och när jag kom hem däckade jag totalt i soffan och det kändes som om jag hade sprungit 17 maraton i rad.
Jag är lättirriterad. Lägger band på mig själv för att inte få utbrott. Jag hoppas att detta försvinner snart för jag vet inte hur länge till jag orkar må såhär…! 🙁
Lärdom: TRAPPA UT VENLAFAXIN L-Å-N-G-S-A-M-T!!! Så långsamt du kan, helst ÄNNU långsammare. Jag önskar ingen att gå igenom detta!!!

ruffsan januari 20, 2014 kl. 01:47

Ja min plan att sluta tvärt gick åt he-te.. Det bara gick inte, elstötarna i huvudet var fruktansvärda. Så nu inser jag att jag inte ens kan ta varannan dag, utan har gjort som flera andra. Tar en nagelsax och klipper försiktigt ett jack i kapseln. Plockar ut 10 små vita korn/dag. Och ändå känner jag av det men mår inte lika dåligt som helt utan. Fördjävligt tycker jag, vad är det för beroendeframkallande skit man stoppar i sig??

LottaS januari 21, 2014 kl. 09:03

Jag har ätit Venlaflaxin i 1,5 år och slutade helt med tabletterna 2 jan. Då hade jag gått ner på halv dos (från 75 mg till 37,5) i ca 4 mån. Halveringen var helt ok men att sluta helt har varit ett helvete. De första 6 dagarna var jag helt yr, och illamående och kunde absolut inte jobba. Sedan blev jag helt låg och låg bara och grät i några dagar. Nu har det gått 19 dagar och jag kan känna att ångesten släpper något. Även yrseln har blivit bättre. Jag önskar att jag fått bättre information innan och varit bättre förberedd på detta helvete. Jag förstår att många inte orkar ta sig igenom detta och börjar igen. Men jag vill så gärna bli kvitt detta fruktansvärda beroende och det verkar bli bättre nu så det verkar finnas hopp! Så håll ut alla ni som försöker sluta! Och ta hjälp om ni kan. Lycka till.

galen februari 8, 2014 kl. 11:39

Jag tog Venlafaxin i kombo med Mirtazapin mot djupa & långvariga depressioner.
Slang för kombon är ‘california rocket fuel’ och det stämde ju bra ett par år.
Efter 2 år föreslog min psykiatriker att jag var bipolär, vilket stämmer.
Tilläggs meds blev stämningsstabiliserande Lamotrigin och Lyrica för att häva en 2 års helvetes depression. De var då jag börja inse att Venlafaxin inte gav mej annat än bortblåst sexlust.

Och nu till det ‘roliga’.
Det tog mej över 2 år att sätta ut skiten inklusive ett misslyckat försök med återinsättning.
Jag kom knappt ur sängen veckor i sträck. Min bipolära sjukdom blev värre än någonsin. Fick ultra snabba humör svängningar flera gånger per dygn och låg även i veckor i garaget i typ fosterställning (för att inte belasta barn och fru för mycket). Mitt företag skötte tack o lov min kollega. Jag orkade i månader inte svara i telefon, osv osv
Nollningen vid utsättningen var för míg absolut värst.
Venlafaxin kan göra underverk och skapa helvete. Men jag tror många dock behöver den, men tänk efter mycket mycket noga.

Kan även nämna att jag har gjort utsättningar på Lyrica och bensodiazapiner efter ca 1 års högförbrukning. För mej var detta som en söndagstur i en cab en härlig vårdag jämfört med Venlafaxin.

Ha det gott!

galen februari 8, 2014 kl. 12:16

quote
rebecca december 29, 2013 kl. 05:39

Hej!
Jag har ätit Venlafaxine i 1,5 år pga panikångest och svår depression. Åren innan åt jag citalopram men blev bara sämre och sämre. Blev felmedicinerad. Jag minns den dagen då jag började med venlafaxinet, allt blev lugnt i kropp o skalle. Panikångesterna va som bortblåsta. Nu har de tyvärr kommit tillbaka och jag har blivit deprimerad igen trots att jag går på antidepressiva. Jag ringer läkare och privatkliniker och ber om hjälp men ingen ringer upp. Äter 2 st på morgonen och en på eftermiddan. 37,5 mg.

Nu undrar jag om någon har erfarenhet av detta? Vad gjorde ni, finns det någon annan tablett som kan rädda mig nu eftersom dem inte funkar längre. Känner att jag mår sämre av att ta dem. Blir det bättre om jag skulle öka dosen?
Tacksam för alla svar jag får!
unquote

Rådgör med din läkare om att kombinera med Mirtazapin. Man sover bra och får turbo boost av kombon.

galen februari 8, 2014 kl. 07:49

Droger är ju droger. Dom flesta illegala drogerna återfinns i receptbelagda läkemedel, Såsom morfin, heroin, cannabis, amfetamin, koffein, osv.

Om man tittar på Venlafaxin utifrån ett ‘knark perspektiv’:
Venlafaxin är inte en drog med kortsiktig missbrukspotential, den ger ingen kick eller berusning. Iaf ingen berusning på kort sikt.

Venlafaxin är dock en mycket tung drog resp. potent medicin.
Venlafaxin skrivs bland annat ut av läkare som del-medicinering till psyksjuka patienter med alkolist/blandmissbrukar problematik. (den skrivs förstås ut för mängder av andra diagnoser)
Men om patienten tar Venlafaxin i 2 år och sedan återfaller i sitt gamla missbruk, inte faan kommer han sluta äta Venlafaxin för det. Omöjligt därför att Venlafaxin är ett helveta att sätta ut.

Helt enkelt en fruktansvärt plågsam & långvarig avtänning som kan ta åratal. Det behövs stödmedicinering/ökat missbruk för att lindrar men zombifiera patienten. Många läggs faktiskt in på psyk.avd för….är avgiftning ordet? Självmordsrisken är hög.

Men är man väl avgiftad och har nya mediciner som fungerar så åtefaller man inte i första taget:) Detta skiljer Venlafaxin från droger med missbrukspotential (där det svåraste inte är att sluta, utan att inte återfalla)

Jag tror att Venlafaxin skall användas vid allvarliga medicinska tillstånd diagnostiserat av en psykiatriker (Obs. psykiatriker).
OBS!! MÅNGA PATIENTERS LIV HAR RÄDDATS MED VENLAFAXIN, VILKET ÄR VIKTIGT ATT PÅPEKA.

ruffsan februari 12, 2014 kl. 09:29

Nu har jag varit helt utan venlafaxin i 10 dagar efter en låååångsam nedtrappning. Klippt sönder kapsel o tagit bort tio små korn/dag. Blir snart tokig på elstötarna i huvudet och hörseln som försvinner- det blir bara värre o värre!!!!!!!!!! Många här som skriver att medicinen nog är jättebra för en del. Kan hända, men när de personerna ska sluta med den då?! Då får de också ett helvete. Medicinen borde förbjudas.

Linnea februari 26, 2014 kl. 04:54

Min man har brukat venlafaxin krka i 9år och gått hos psykolog.
Han har kommit långt och börjat må bra psykiskt förutom alla biverkningar,,
Huvudvärk, muntor, yrsel, illamående, toksvettningar (hela sängen är BLÖT), orgasm problem, ångest och nu det senaste tillskottet impotent sedan 3mån tbx.
Men han törs inte sluta med VK, är det en napp eller är drogen så stark att biverkningarna inte går att överleva.
Nu mår han ju fruktansvärt dåligt över att ha en ”död snigel” mellan benen, vilken Karl gör inte det??

Linnea februari 26, 2014 kl. 06:09

Kvinnor blir feta och män impotenta av deppmed.
Kvinnor blir deppiga av att vara överviktiga och män blir deppiga av impotens…

Linnea februari 27, 2014 kl. 08:24

Kommer potensen tillbaka om du slutar med venlafaxin ??

Ulrika mars 4, 2014 kl. 09:47

Hjälp!! Någon som kan svara på hur långt tid detta tar, har ätit venlafaxin i ca 4,5 år. 75 mg, Långsam nedtrappning i 3 månader men nu, efter 1 månad sedan jag slutat helt mår jag otroligt dåligt. Trött, trög, dålig mage, illamående, domningar, en svårare ångest än jag någonsin haft innan och behandlas för. mm mm, för snabb nedtrappning antar jag men ska man bita ihop eller??? Känner mej hjälplös. Heja alla efteråt som lyckats sluta!!

Jörgen mars 8, 2014 kl. 12:53

Hej! Har använt diverse ssri och snri under ca 15 års tid. Konstant användning med max nåra månaders uppehåll emellan. Har haft venlafaxin i ca 3-4 år. Har hjälpt mig mycket. Hursomhelst slutade jag för 5 dar sen att använda medlet. Dosen har under de senaste 2 åren legat på 300 mg. Utsättningen beror på många orsaker, psykiska och fysiska, bl.a. ett ordentligt högt blodtryck orsakat av medicinen.Det jag vill säga, precis som alla andra, är att trappa ned mycket långsamt. Jag slutade med 300 mg rakt av, och känner av rätt ordentliga besvär, som man kan undvika om tar det vackert vid utsättningen. Tänker dock köra på då jag inte vill börja om med en nedtrappning. Bara att hänga i tills det släpper. Har redan blivit något bättre än de första 3 dagarna. Kämpa på alla som är på väg av!

diana mars 15, 2014 kl. 01:06

Hej!

Jag har använt levaxin 37 i 4 år. Och nu har jag börjat gå upp i vikt, Kan jag utesluta den eller finns det någon annan liknande medecin som inte orsakar vikten?

MVH

glenn mars 18, 2014 kl. 04:30

Hej jag har använt venlafaxin 75 mg nu i ca 3 v men märker ingen förbättring, är det någon som vet hur lång tid det tar.

cilla mars 21, 2014 kl. 10:35

Har nu fasat ut Venlafaxin efter att ha ätit SSRI i över 12 år !
Det som fick mig att fasa ut dem var när jag läste boken FORSKNINGSFUSKET av Ralf Sundberg, då förstod jag varför läkaren skrivit ut detta medel till mig.
Läkare är så styrda och betalda av läkemedelsindustrin så det är skrämmande !
Jag är helt övertygad om att vi måste tillbaka till det ursprungliga sättet att se på våra kroppars funktion, så som man fortfarande gör i östvärlden. Vi ska inte stoppa i oss en massa kemiska preparat som vi bara får allvarliga biverkningar av (läkarna får då skriva ut nya mediciner = mer klirr i deras kassa) !
Vi måste ha en balans i kroppen, men tyvärr jobbar ju inte våra läkare på det sättet, utan de bara går på rekommendationer från läkemedelsföretagen som säljer mediciner, dessa företag drivs i VINSTSYFTE och skiter fullständigt i om vi blir sjukare !!!
Gå in o sök upp en alternativmedicinare på nätet, o få kollat era kroppar på ett holistiskt vis.
T.ex. denna finns i Trelleborg och har en väldigt bra hemsida där man kan läsa mycket om olika åkommor.
http://www.mabra.se/besvar/depression-mental-halsa.html
Ett viktigt ämne för hjärnan är Omega 3, vilket jag blev rekommenderad av min läkare (inte han som skrev ut SSRI utan jag har bytt !) att ta för att hjärnan bättre skulle klara av utfasningen.
Ha en skön helg, o läs Ralf Sundbergs bok FORSKNINGSFUSKET

Nejdu mars 23, 2014 kl. 03:06

Blev rekommenderad Venflaxin för min depression. Kan direkt säga att det här är inget för mig. Efter 5 dagar är jag seg och avtrubbad, har tics med ryckig motorik. Visst det här kan ju vara något om man verkligen har ångesttankar 24/7 men inte något för mig. Ögonen faller ihop och jag vill bara sova. Jag började på lägsta möjliga dos och tänker inte fortsätta gambla eller experimentera mer med psykofarmaka. Jag rekommenderar alla som får piller utskrivet att verkligen känna efter om det är något för just dig. Och oavsett om ni tar psykofarmaka eller ej. Så komplettera genom att aktivera kroppen fysiskt. Träna, gå, spring, lyft vikter .OBS det ska vara jobbigt att träna först då får ni effekt.

Mys april 3, 2014 kl. 09:54

Jag är 23 år och drabbades för ett år sedan av dagliga ångestattacker under fem veckors tid. Då jag tidigare har haft en depression när jag var sjutton ansågs jag ha generaliserad ångest och det bestämdes att jag skulle börja med setralin. I åtta månader stannade jag på en låg dos 50mg och mådde inte bra men fick endast panikångest ett fåtal gånger. Jag fick träffa olika AT läkare varje gång..Nu i januari träffade jag återigen en ny läkare och jag hade först inställningen att jag ville sluta helt med min medicin då den kändes meningslös. Den här läkaren var bra och det kändes som om han verkligen lyssnade och när han ansåg att jag skulle byta till venlafaxin gick jag med på det. Vi höjde snabbt till 150 utan problem.

Efter två månader hade all sexlust försvunnit och jag kände mig okej, men inte mer än så. Jag bara insåg att jag verkligen inte vill gå på någon medicin mer. Att jag kan stå ut med jobbiga dagar fyllda med ångest, bara jag får känna mig riktigt levande de andra dagarna. Att jag får kämpa, men så är livet. (Medicin har hjälpt mig innan och jag vet att det hjälper många!)
Sänkte själv till 75 och kände genast en förbättring. Så mycket energi och även lycka!
Nu har jag återigen blivit tilldelad en ny läkare och jag är så TRÖTT på det här. Jag berättade att jag har bestämt mig för att trappa ner och vill ha utskrivet en lägre dos. Han ifrågasätter mig och vill att jag ska stå kvar på dosen sa att vi kan diskutera alternativ (högre dos, eller annan medicin) nästa gång vi ses.
Känns hemskt och jag är så förbannad just nu. Försöker just nu trappa ner själv och dela på de jävla kapslarna som jag har. I det här fallet får jag känslan av att i vissa fall är det så enkelt att tillskriva någon medicin och ännu enklare att patienten fortsätter gå på den här. Gärna läääänge.

Kan tillägga att jag har upplevt helvetet när man missar att ta en tablett och är ganska nervös över hur det här ska gå. Uppskattar alla som delar med sig av sin erfarenhet, det har hjälpt mig mycket..

Annika april 8, 2014 kl. 08:21

Har ätit Venlafaxin i drygt 15 månader. Började med 75 mg och trappade upp till 225 mg som jag stod på ett tag. Sedan valde jag att självmant göra en höjning till 300 mg då jag började dippa igen (brukar alltid göra det under vintern). Har gått på 300 mg i 4 månader nu.

Tidigare hade jag Citalopram. Den var inte alls bra på mig. Stel i musklerna och funkade sådär. Den slutade jag med tvärt och kände aldrig några utsättningssymtom.

Biverkningar av Venlafaxin: Jag måste gå upp och kissa varje natt. Blir lätt röd i ansiktet framåt eftermiddagen/kvällen. Jag känner av ganska snart om jag glömt ta medicinen på morgonen. Brukar ta den kring 9 och har jag inte tagit den på eftermiddagen tappar jag humöret ganska snabbt. Jag får ingen huvudvärk eller något annat när jag glömt den, utan det är bara på humöret det märks. När jag stod på 225 mg glömde jag ta medicinen en dag och när jag vaknade dagen efter jag glömt ta den (alltså 2 dygn sedan jag tog medicinen sist) var jag helt borta. Ordentliga utsättningssymtom. Tog flera timmar innan jag var okej i huvudet och kroppen igen.

Har även märkt att jag får grymma svettningar nattetid om jag får ‘fel’ kapslar. Det måste vara 150 mg kapslarna från Krka. Provade att ta 4*75 mg i några veckor: svettades floder på nätterna, kroppen var helt blöt. Nu sist fick jag Actavis kapslar och det dröjde inte många dagar innan svettningarna började komma. Vilket är ganska märkligt, innehållet är det samma, måste vara något hjälpämne eller i kapseln som ger svettningarna.

Jag bävar redan för den dag då jag ska sätta ut medicinen, dels pga utsättningssymtomen, men även då jag inte vet hur jag kommer att klara mig utan den.

Över lag kan jag säga att medicinen har hjälp mig MASSOR. Jag är glad att jag började med den. Känner mig stabil (för det mesta), mår bra och trivs med livet. Jag kan fortfarande gråta, skratta, vara arg, känna lust, bli kär. Jag var lite rädd att bli bedövad och grå, men känner mig som jag förmodligen borde göra. Dock är det lite ovant att inte gråta var och varannan dag, men det är väl så det ‘ska’ vara =)

Lina april 18, 2014 kl. 08:55

Hej!
Jag har tagit venlafaxin nu i ca ett år, provade dock ett annat läkemedel i ett halv år som inte hjälpte för fem öre. Men venlafaxin gjorde livet lite enklare. Jag ”lider” av depression, ångest/oro samt social fobi. Men venlafaxin har hjälp mig en bit på vägen. Mår inte bra men någorlunda. Jag är fortfarande rädd för människor, trånga utrymmen och vill veta allt så det inte blir någon överraskning, för då kickar ångesten igång. Blev deprimerad när jag var 16 år men alla jag sa det till trodde inte på mig så jag slutade berätta det för folk sen har det gått fram och tillbaka. När jag blev 20 fick jag magproblem, så gick till vårdcentralen och han sa bara: du är deprimerad här får du tabletter och jag garanterar dig att du kommer må bra om två veckor. Bullshit rättare sagt. Berättade efter en månad att det inte alls var bra och fick bara höja dosen hela tiden, sen fick jag en annan läkare som bytte min medicin till venlafaxin. Började med 2 st 37mg varje dag men äter nu 3 st 75mg och har nu gjort de i ett år. Jag har gått upp ca 16 kg sen jag började med dessa då mitt sötsug blev större, medicinen hjälpte inte fullt så då blev det att jag inte gjorde något vilket också resulterade i viktökning.

Vårdcentralen kände att de inte kunde göra mer så blev skickad till psykiatrin och där fick jag göra ca 10 olika test och fick inte ens veta vad de fick ut av dom förens 3 månader senare (de hade svaren direkt efter testen gjorts). Du kanske har asbergers syndrom säger de då, bang bom som en käftsmäll. Du kommer få göra ytterligare test för att fastställa detta. Fick vänta ca 2 månader för att göra första testet och efter de skulle jag få reda på om jag ska få utredning eller inte. Hon sa att det skulle ta ca en vecka för dem att veta det. Har nu gått en och en halv månad. Är så sjukt besviken på sjukvården, allt jag vill är att må bra.

Kan ju tillägga också att jag alltid har haft tankar på att skada mig själv för att jag inte orkar. Har verkligen önskat att det ska springa ut ett djur på vägen framför bilen så jag inte ska behöva ta beslutet själv. När det väl har sprungit ut djur framför bilen bromsar jag av ren reflex och efteråt kan jag bli så jävla arg på mig själv för att jag bromsade. Är det såhär livet ska vara? Tror inte det. Egentligen vill jag inte dö, jag vill bara bort. tar redan den högsta dosen av venlafaxin och har berättat att det inte fungerar fullt. Vad ska man göra? Tvinga dom ge mig annat läkemedel eller vad? Ska också tillägga att jag har psykolog kontakt under hela denna period och det är de som hjälper mig mest. Det är så skönt att prata ut utan att bli dömd. Kan dock inte gråta längre, saknar det ganska mycket faktiskt då man behöver det ibland. Men vad gör man när inte sjukvården lyssnar?

Biverkningar: viktökning, humör svängningar, märker direkt när jag glömt ta min medicin då jag får yrsel så att det blir riktigt läskigt och mår illa. Stärk huvudvärk, när jag får det.

Therese april 24, 2014 kl. 05:41

Håller med Cilla som skriver att vi behöver balans i kroppen och läkarnas kunskap är tvivelaktig!! Speciellt inte svårigheten i att sluta tycks de inte tro på. Och vad gäller biverkningarna är min erfarenhet att de är bra mycket vanligare alltså även de som sägs vara ovanliga. Hur rapporteras det när läkare inte tar det på allvar? Hur kollas det upp ifall man har inflammation i levern och vad det står? Känner igen för mycket av biverkningarna och jag är förbannad. Kan inte byta läkare då han lyssnar på mig i andra viktiga sammanhang.
Har tagit 225 mg Venlafaxin i 8 år, innan dess 8 år på Cipramil. Är desperat att hitta en väg ut, det tar lååång tid att trappa ner om jag inte ska ligga som ett isolerat vrak samtidigt.
Försöker hitta exempel på hur det ska gå, letar här men de flesta verkar ha svårt.
Tyvärr kan man inte lita på att det känns bra efter 2 veckors nedtrapp… risken är att en blir överraskad rätt snart. Man kan känna sig pigg och glad till en början men det är ofta en kort effekt.
Rekommenderar ingen att använda SSRI eller SNRI, vi måste komma åt roten av problemen istället för att endast försöka lindra symtomen. Känslor är mänskligt – inte sjukt! Det finns andra vägar utanför den vanliga vården.

Mys april 25, 2014 kl. 12:58

Jag har nu trappat ner långsamt med venlafaxin och har i en vecka stått på 0. Kan bara säga att daglig yrsel och stunder av att man antagligen är enormt ledsen eller arg är det negativa just nu. Jag är medveten om att det kan ändras och bli värre vilken dag som helst men tar var dag som den kommer.
Vill bara uppmuntra till att försöka röra på sig lite varje dag, lätta promenader, och se till att man får i sig bra mat! Jag vet att det känns svårt och även omöjligt ibland, fysiskt som psykiskt, men jag tror att kämpar man på så kommer det här hjälpa en att må bättre i helhet. Själv har jag läst en del om att en anledning till att oro och depression i första hand uppkommer kan ibland bero på magnesiumbrist bland annat. Läkare kollar sällan upp om du har brist på vissa vitaminer och mineraler! Men varierad kost och hälsa idag och allt för bearbetade produkter är det inte konstigt om vi får brist på ämnen som hjälper vår kropp och vårt sinne på naturlig väg!
Efter den här tiden och utsättningen med venlafaxin känner iallafall jag att jag vill undvika syntetiska mediciner i så stor mån som möjligt i framtiden! Lycka till allihopa

Fantomen april 30, 2014 kl. 08:18

Hej!

Jag åt Venlafaxin från förra våren och tills för två månader sedan, mest för att få hjälp mot ångest och social fobi. Såhär ett tag efteråt märker jag att jag har betydligt mer ångest än tidigare. Hjärtklappning och tryck över bröstet känner jag varje dag. Min terapi har hjälpt mig och jag tycker att jag kan hantera obehagliga situationer bättre idag, men ångesten finns där ändå. Börjar tro att medicinen påverkade hjärnan så att jag mår sämre nu än jag gjort tidigare. Någon som har liknande erfarenheter när de slutat med medicinen?

Anita maj 12, 2014 kl. 11:52

Hej !
Jag skrev på denna sida i Juni förra året trappade ner från 300mg till 150 mg
Såg att det var någon som efterfrågade ”rapporter” Hur gick det sen ? Jag ligger fortfarande på 150 mg men planerar minska till 75 mg. Har gått ner 11 kg i vikt ingen ångest ,sexlusten tillbaka alla utsättnings symtom borta. Det peppar mig att försöka sänka lite till
Fortsätter försöka ta hand om mig själv yoga , promenader, styrketräning , säga ifrån när jag inte orkar är viktigt och sömn tar Atarax till natten funkar för mig. Jag ångrar inte att jag ätit venlafaxin tror inte att jag levt idag annars det kapade Dalarna. Så jag kunde leva ett ”normalt” liv med arbete och familj
Tack för ordet !
Var rädda om er.

glenn maj 24, 2014 kl. 11:17

Har nu varit utan venlafaxin i 2 mån, undrar om det är någon som vet när sexlusten kommet tillbaka.

full_av_hopp juli 12, 2014 kl. 07:13

Hej,

tog sedan 4 år Venlafaxin 75mg.

Efter 3 olyckliga försök att sluta med Venlafaxin började jag googla.

Hittade en bra hemsida på mitt modersmål och sedan juli 2013 trappa jag ner enligt 10%-riktlinjen av Dr. Breggin: varje 4-6 vecka reducera 10% på utgångsdosen. Jag började med 37,5mg.

Här kommer mitt schema:
37,5 mg 2013-07-20
33,75 mg 2013-08-31
30,0 mg 2013-10-28
26,25 mg 2014-01-06
22,50 mg 2014-03-02
18,75 mg 2014-04-26
15,00 mg 2014-05-25
11,25 mg 2014-06-30

Jag köpte en finvåg för att får exakt mängd. Titta här: http://www.amazon.de/Kalibriergewicht-Feinwaage-Juwelierwaage-Pr%C3%A4zisonswaage-Goldwaage/dp/B003KMX9FS/ref=sr_1_2?ie=UTF8&qid=1405184918&sr=8-2&keywords=G%26G+FC50+50g%2F0%2C001g+%2B+Kalibriergewicht+Feinwaage+Juwelierwaage+Pr%C3%A4zisonswaage+Goldwaage+Scale

Reducera utan läkarens rådgivning eftersom hon lyssna inte och hon tror fortfarande att man blir inte beroende av Venlafaxin.

Nu kommer jag till ”smådosis” och då måste man reducera minde…
Jag kommer göra så här:

11,25 2014-06-30
7,5 2014-07-20
3,75 2014-08-31
1,875 2014-10-14
0,9375 2014-11-23
0 2015-01-18

Hålla tummarna.

Julia c Haataja juli 19, 2014 kl. 06:17

Nån mer här som efter ett halvt dygn utan V får känslan av att tappa känsel i läpparna, tungan och fingrarna? Typ, att det kryper på ett konstigt sett och blir kallt? Otroligt svårt att förklara. Sen jag började med V har min fingermotorik försvunnit helt och jag VIBBRERAR om händerna. Ser ut som vid parkinson typ. Det är otroligt jobbigt ibland då jag är konstnär och gör endel precisionsarbeten på mina tavlor. Den hjälper skitbra, mot min grova depression och suiciditet. Kan även vara vaken i DYGN om jag inte tar quetiapin på kvällen (seroquel). Svamligt men är i extrem abstinens efter 2dygn utan pgav glömt ta medsen på morgona.

Julia c Haataja juli 19, 2014 kl. 06:18

Kan tillägga att jag gått på 150mg i två år.

Kristina juli 21, 2014 kl. 07:34

Min femte vecka helt utan Venlafaxin och nu är det tufft. Jag har ätit 75 mg i många år och har nu haft en lång nedtrappningsperiod på ca fyra månader innan jag slutade helt.
Jag lider av mycket besvärliga värmeväxlingar med starka svettningar som nästan ger mig panikkänslor. Nattsömnen är katastrof, hjärnan är seg, magen är vissen och jag är orolig, grinig och rastlös. Men, det måste gå, jag vill INTE längre äta detta gift, det kan omöjligt vara bra för kroppen och knappast för själen heller. Heja mig, jag vill så gärna klara av detta.

Henke augusti 9, 2014 kl. 09:20

Har ätit Venlafaxin i nästan en och en halv månad. Tog 75mg/dag när jag i onsdags upptäckte att jag glömt hämta ut fler tabletter. Men eftersom jag svettats nåt kopiöst sedan jag började med Venlafaxin och dessa svettningar faktiskt gjort att jag mått psykiskt ännu sämre, så bestämde jag mig för att strunta i att hämta ut fler. Det kanske var det dummaste jag kunde gjort, förstår jag såhär i efterhand. De som många här beskriver som brainzaps kommer så fort jag flyttar fokus med ögonen, sömnen är nästintill obefintlig pga mardrömmar jag inte trodde fanns, och yrseln och illamåendet gör att jag bara orkar vara uppe väldigt korta stunder i taget. Kanske 5 minuter… Tur att jag har semester nu och en vecka till, annars hade jag fått sjukskriva mig. Tänk att inte läkaren nämner NÅGOT som helst om detta! Usch och fy för dessa tabletter!!! Hoppas att man inte blivit allt för beroende under ca 6 veckor med dom så att dessa biverkningar/abstinenssymptom går över snart!!

Kristina augusti 10, 2014 kl. 07:51

Heja mig som klarar detta!
Nu har det gått sju veckor och med hjälp av sömntablett, mindfulness och akupunktur så börjar livet nu att kännas mer hanterbart. De sista dagarna har jag t o m mått bra vilket jag inte gjort sedan ca sju veckor trots min långa uttrappning. Jag ska kämpa vidare och det kommer att vara alltfler bra dagar framför mig. Till alla som kämpar med dessa vidriga utsättningssymtom – ge inte upp även om det tar tid- du är inte ensam!

Carl augusti 31, 2014 kl. 11:19

har tagit venflaxin / effexor i snart 10 år och nu håller jag och trappar ner från 150 mg till 75 men har fortfarande stora problem med ryckningar när jag ska meditera eller slappa av samt sova är från axel eller foten samt spasmer vid munnen och hjärta kan slå väldigt skumt om jag tex drar ihop benen och armen då har den ingen annan ställe och rycka då rycker den på hjärta istället :/ nån som har haft liknade och vet om det går över? från 75 ner ska jag plocka bort 10 kulor från depot per vecka då trappar man ner långsamt till 0 =)

Jaque september 6, 2014 kl. 09:58

Tog min sista tablett i torsdags efter 2 månaders nedtrappning, jag mår så så dåligt, stötarna, ångesten, tårarna, vill bara sluta andas, yr så fort jag rör blicken minsta lilla.. Jag hoppas att detta snart går över för det är de värsta jag varit med om, har slutat röka och det var inte i närheten så jobbigt som detta är just nu.. Utan venlafaxin i 2 dagar och jag mår sämre än sämst! Det måste ju vara något som inte stämmer med dessa mediciner om de får en att må så här, och då tar jag även 300mg voxra just nu.. Försök få er läkare att hitta ngt annat om det inte är så att ni ska ta detta läkemedel hela livet. Bara om man tar de någon timme för sent så mår man skit.. Hade jag vetat att det var så här så hade jag aldrig börjat ta de!

Henrik september 7, 2014 kl. 04:58

Brukar va inne här och läsa, ger mig styrka att läsa att man inte är ensam om alla utsättningsproblem! Nere på 37,5 mg var 4e dag nu, och det funkar skapligt. Lusten börjar komma tillbaka men dagen före (3e) ja ska ta tabletten så bör ja va ensam. Väldigt lätt irriterad och grinig. Frun har lärt sig detta men det tär på oss. Men det är väll bara och kämpa sig ner mot noll. Men längtar till dagen då det va som förr innan ångesten o paniken kom!!

Janina september 10, 2014 kl. 10:16

Hej! Jag är både glad och ledsen när jag började googla biverkningar Venlafaxin. Glad att se att jag inte är knäpp, att andra också får dessa konstiga stötar i hjärnan. Men jag blir så ledsen att se att det ska vara ett sånt helvete att bli av med medicinen och att så många mår dåligt. Jag fick V för ett år sen pga förlossningsdepression och några dagar efter jag började med medicinen så mådde jag såå bra. Det var en otrolig förändring och jag kunde vara en bra mamma till mina barn igen. Jag åt 150 mg när jag i våras började få stötarna, jag trodde att jag var utarbetad, men så läste jag bipacksedeln och förstod att det kunde bli så om jag glömt en tablett. Efter detta kände jag att jag måste sluta med medicinen. Är nu nere på 37,5 mg och tar dem var tredje dag, men jag mår skit. Så jag funderar på att bara rida ut stormen och inte ta några fler, men för varje dag som går så blir yrseln och stötarna värre. Kommer det att försvinna? Jag vägrar stoppa skiten i min kropp, men just nu klarar jag knappt av mitt jobb. Är det ngn som vet hur lång tid det kan ta tills man blir fri från dessa symptom? Det jobbiga är att förklara på jobbet… Styrka till er alla!

Anna september 12, 2014 kl. 04:44

Har tagit 2 st 37,5mg Venlafaxin Actavis tabletter varje morgon i lite mer än en vecka och känner av otroligt många biverkningar. Har gått ner 4 kilo den här veckan, har absolut ingen aptit och mår illa av tanken på mat. Är otroligt ansträngande att gå ut och ta promenader då jag även känner mig yr, får hjärtklappningar och andningssvårigheter. Ingen sexlust alls, vilket är ovanligt för mig, haha.. Benen slutar inte skaka/darra och jag har mycket svårare att sova om nätterna. Hur hemskt det än låter så är det ändå uthärdligt och jag känner mig ändå optimistisk till medicinen. Får bara hoppas att biverkningarna lägger sig med tiden.

F september 18, 2014 kl. 05:17

Hej!

Hittade den här sidan och är glad att jag inte är ensam iallafall.
Har trappat ner från 150 g till 112,5 nu i två veckor och mår jättedåligt..
Planen är att trappa ned till 75 nästa vecka men känner att jag kanske inte klarar det, eller skall man försöka skynda på så man blir av med detta?

Någon som har erfarenheter med alkohol och venlafaxin?

Styrkekramar till er!

HH september 19, 2014 kl. 01:41

Jag äter 150 mg venla sedan ett antal år och arbetar nu i ett högt tempo sedan en månad.
Det känns just nu som när jag missat en dygnsdos och undrar:
Kan jag behöva en högre dos nu när jag högpresterar intellektuellt? Går det åt mer för samma effekt så att säga?

Koko oktober 1, 2014 kl. 05:07

Herrejösses,,,, här läser jag inlägg på inlägg över hemska utsättningssymtom. Jag som nyligen ordinerats höjning av dosen från 300 mg till 375 mg…. Hur det ska gå sedan vågar jag inte tänka på.

caac oktober 12, 2014 kl. 07:01

Hej!

Jag läste alla inlägg i somras. Jag hade då börjat med Venlafaxin några veckor tidigare och blev helt vettskrämd. Hade som många av er andra många biverkningar och en dag glömde jag tabletten och fick då ”hjärnstötarna”, hemskt! Gick då till läkaren och sa att jag ville byta tillbaka till Cipralex men att jag var grymt rädd för utsättningssymptomen. Han sa att jag kunde byta rakt över eftersom de representerade samma dos och att jag inte skulle märka något. Till min glädje fungerade det utan problem!! 🙂 Att sluta med Cipralexen är en helt annan fråga. Det har jag gjort en gång tidigare och då var jag snurrig i ca 1 – 2 veckor men inget annat.

Robert Hägglund oktober 26, 2014 kl. 04:35

Hej jag har alltid ätit venlafaxin krka som är i kapsalr innan. Nu senast fick jag istället venlafaxin medical walley som är i tabletter. Kan jag må sämre av de? Spela de någon roll? Jag har ätit kapslarna innan i flera år.

Mona oktober 31, 2014 kl. 12:54

Jisses vad skönt det var att hitta den här sidan. Saker börjar falla på plats när jag läser era erfarenheter.
Sötsuget – Lina – kunde inte fatta var det kom ifrån. Jag har aldrig varit en sötgris tidigare i mitt liv. Men under mitt år med V Krka 150 mg har jag inte kunnat få nog av mjölkchoklad, bullar och annat gaffs jag tidgare bara rynkat på näsan åt.

När jag började med medicinen så tyckte jag att min ångest blev lite bättre. Och därmed blev depressionen lättare att hantera. Venlafaxin var mitt fjärde medicinförsök under en period på 2,5 år efter ett utmattningssyndrom.
Men om det var medicinen eller känslan av att bli trodd på och omhändertagen som gav effekten, det vete tusan.

Nu efter ett år med medcinen då jag svettats som en gris (fast jag aldrig satt det i samband med Venlafaxinet tidigare) och snaskat och sovit risigt med märkliga drömmar (som jag inte heller satt i samband med medicinen) så är jag fortfrande lika handlingsförlamad och än mer less på att gång efter gång försööööööööka ta mig i kragen och bli mitt gamla vanliga jag (läs: innan kraschen).
Min läkare (allmänmedicn eftersom psykiatrin inte fungerar alls i den del av landet jag bor i) föreslog att vi skulle testa ytterligare en annan medicin. Och frågade lite trevande om jag ville testa en vecka utan medicin alls för att se om det gjorde nån skillnad. Ett förslag jag gladiligen hakade på, eftersom jag egentligen inte gillar medicin alls. Av olika skäl, men mest p g a mitt extrema behov av kontroll.
Jag skulle få ett nedtrappningsschema, men hur läkaren än letade så hittade hon ingen rekommendation på nedtrappningsfart. Så hon knåpade ihop ett där jag skulle trappa ner med 37,5 gr var tredje dag. Alltså medicinfri efter 9 dagar. Igår var första dagen. Och jisses.

Jag är tämligen tålig vad det gäller fysiska besvär, men redan går kände jag av yrsel och än värre svettningar än tidigare. Idag är det ännu värre. Och nu har stickningarna börjat komma. Och jag tycker att min tinnitus är värre, men det kan ju vara ren och skär inbillning. Den blir ju värre av stress….

Så jag började googla på rekommendation vad det gäller nedtrappning och hamnade här. Efter att ha kontaktat VC för att få svar på om jag ska ta upp medicineringen igen, eller om jag då bara skjuter på samma besvär som jag nu har.

Summa sumarum – om jag fixar en vecka utan medicin så ska det nog mycket till innan jag testar ytterligare en variant.

magnus november 1, 2014 kl. 03:28

Hej,
Jag har aldrig sett den här sidan innan. Men glad att jag hittat den nu. Tänk så många symptom vi har som inte finns egentligen och att vi är så många som har dem. Gud vad skönt att få känna igen sig!! Ätit Venlafaxin i ca 10 år och fungerar bra med det, men tänker att jag kan fungera bra på mindre eller ingen dos. Mår bra men vill slippa en del biverkningar. Kanske få sova en hel natt. Har legat på 300mg i 8 år ungefär, sänkte under en period men drabbades av en del saker i min närhet som stärkte ångesten. Nu har jag halverat från 300 till 150 mg under fyra dagar. Inga utsättningssymptom än så länge, men kommer att ligga på 150mg under flera månader.för att sedan sänka sakta. Det här får ta 1-2 år. Läser era historier, erfarenheter under tiden och blir mindre rädd att att få läsa och kunna dela med mig.
Magnus

Miss Är november 3, 2014 kl. 08:36

Läkare i allmänhet verkar vara skitdåliga på att informera om den här medicinen och hur det kan vara att sluta med den. Det enda jag kan säga och råda om är att trappa ned långsamt. Har hört skräckhistorier om att man trappar ner 75 mg i veckan eller mer, på läkares inrådan, verkar helt vanvettigt. Trappa ned i en takt som känns (relativt) bra för dig, be om 37,5 mg tabletter att trappa ned i egen takt med. Jag har hållit på och trappat ut i en månad nu (har ätit V i 6 år, stått på 225 mg som mest) och står på 37,5 mg nu, försöker ta mig modet att sluta även med dessa, men jag vet att det kommer bli misär. Jag informerade min läkare om att jag var rädd för utsättningen, har sett min sambo trappa ut samma medicin väldigt snabbt och brutit ihop totalt. Gör detsamma, prata med din läkare om du är rädd och gör upp en plan.

Sen vill jag säga till er som sitter och avråder människor från att äta SSRI och SNRI att inte göra det för att det inte fungerar, sluta med det, det är oansvarigt. Alla reagerar olika på mediciner och man kan behöva prova sig fram innan man hittar något som fungerar. Psykiatriska sjukdomar kan inte testas med ett blodprov och paras ihop med perfekt medicin på en gång. Faktum är att det fungerar för en del, för många, och det kan rädda liv. Sen skall man inte förlita sig helt på att medicinen skall göra underverk, det är inget ”lyckopiller”, man kan behöva prata med någon och dessutom måste man jobba med sig själv, även om det är svårt. Ibland kanske man inte ens behöver medicin utan bara någon att prata med, och det är ju i så fall jättebra. Men medicin kan hjälpa en att komma upp från det djupaste hålet för att försöka ordna upp sitt liv igen.

MM november 10, 2014 kl. 08:33

Bytte från Citalopram till Venlafaxin när jag blev utbränd för 2 år sen.
Har provat olika styrkor och ju högre dos desto större svettningar och med mindre dos blev jag klarare i huvudet.
Medicinen har hjälpt mig men nu var det dags att sluta.
Jag har inte haft några utsättningssymptom ännu och då har jag gått från 300-0 under några månaders tid.
En av biverkningarna som jag hade under tiden var att jag inte hade någon sexlust och det var jättetragist. Jag älskar att ha sex med min man och att inte ha lust är ledsamt.

Min läkare sa att jag kunde gå tillbaka till Citalopram för att det är inte Noradrenalinet som ger dom värsta utsättningssymptomen utan det är när du sätter ut Serotoninet som det kan ge besvär.

När jag drack alkohol med Venlafaxinet så fick jag minnesluckor. Jag rekommenderar ingen att dricka samtidigt för man försöker ju hjälpa hjärnan med medicin och att dricka då så sabbar man ju det.

Josefina november 13, 2014 kl. 01:30

Om du nu har börjat med Efexor/Venlafaxin (Läkare- skriv ALDRIG ut det till era patienter!!) så är det tyvärr extremt svårt att sluta med dom då det är en lång avgiftning.
Du ska trappa ner väldigt sakta! = inte så som läkaren säger utan du behöver höra en mycket längre nedtrappning om du vill kunna klara det! Trappa ner på 6 – 12 månader då du har ätit dom under flera års tid. Läkare säger ofta att man kan ta dessa genom hela livet? GÖR INTE DET.
jag har försökt att gå av mina tabletter vid säkert 10 olika tillfällen under flera år men har alltid gett upp pga av utsättningssymptom såsom panikångest, humörsvängningar, tröghet i hjärnan, generell ångest, social fobi etc, som läkarna propsade på var mitt ”normala mående” om jag skulle gå av dom.
Nedtrappning.
6-12månader. Dra ner en halv tablett var 8de vecka. Även om det är frestande att göra det snabba
När du till slut nere på lägsta möjliga dos=37,5 skall du ta den varje dag i 8 veckor. Sen var annan dag i 8 veckor. Sedan var 3dje dag. Sedan fjärde och var 5e.
Under denna tid kommer du uppleva ett virrvarr med tankar, känslor, sovrubbningar, svårt att fousera!! ( jobbet tar skada )

Jag gjorde själv denna nedtrappning från 150 mg under ca 1 års tid. ( på egen hand då läkare inte är insatta i detta rävgift som fullständigt fräter sönder ditt huvud )
Har idag varit ren och fri från dessa horribla tabletter i 6 månader. #hejjamig
jag kämpar fortfarande med alla utsättningssymptomen men dom blir mildare och mildare.

Ville dela med mig om denna viktiga nedtrappning och med det säga GE INTE UPP!!! ☺☺☺

Stina november 19, 2014 kl. 09:38

Venlafaxin borde förbjudas. Jag har ätit det i åtta år mot depression, första året tyckte jag det hjälpte men inte sedan. Hade aldrig ångest o självmordstankar förut, fick det av medicinen. Har slutat i år, från 225 mg till noll under sex månader. Utsättningen har varit och är ett helvete. Nu har jag varit fri i två månader men är trött och orkeslös, har gråtattacker och en hemsk stelhet i benen, måste hålla mig i väggarna när jag går från sängen till badrummet. Medicinen skadar nervsystemet och omfattningen av dessa skador vet ingen ännu. Jag har läst hemska skildringar på andra sidor. – För den som är med på Facebook kan jag rekommendera en grupp, ”Fri från psykofarmaka…” Där kan man få bra stöd vid utsättning av medicinen.

Harriet november 28, 2014 kl. 01:39

Vilken tur jag hittat denna sida. Varit utan Venlafaxin snart 7 v o mår fruktansvärt dåligt. Trappat ner 150 mg Voxra också samtidigt (150 mg kvar). Magen är helt på olag o kraftig huvudvärk de sista 2 v. Stelhet i nacken. Fryser. Yrsel o svimningskänslor. Känslolivet går från ilska till otrolig nedstämdhet. Trodde jag blivit allvarligt sjuk? Vilket fruktansvärt läkemedel. Läser att det kan ta SEX månader med dessa symtom?! Hur överleva när jag vill ”krypa ur skinnet”? Bara kavla upp ärmarna o kämpa!! Tack o lov ser jag här att jag inte är ensam…

Ted december 8, 2014 kl. 11:22

Hej.
Jag har använt venlafaxin i ca 1 månad (75mg) och avslutade tvärt för 3 dagar sedan.
Mår riktigt dåligt, spyr, har yrsel, mår illa, ont i huvudet m.m.
Slutade pga att jag mådde illa och var mer nedstämd än jag var innan jag påbörjade.
Det borde vara straffbart att sälja dessa preparat.
Har tidigare testat sertralin som jag också mådde illa av och även mirtazapin mot mina sömnsvårigheter.
Kommer aldrig mer äta någon form av preparat som har såna biverkningar.

Kim december 10, 2014 kl. 06:19

Till den som läser här, tänk på att andelen med svåra biverkningar troligen är överrepresenterad här. Det är min subjektiva bedömning iaf. Det jag skriver om är min reaktion och behöver inte gälla alla. Det verkar vara väldigt individuellt hur psykofarmaka och eventuella biverkningar påverkar olika personer. Jag har ingen åsikt till om någon ska ta V, det är upp till sjukvården att bedöma.

Jag tog 150 mg V i drygt 6 mån.

Efter att jag började med det läste jag att en vanlig biverkning är ”Onormal ejakulation/orgasm (män)” vilket inte säger ett skvatt. Så jag kontaktade läkemedelsupplysningen eller apoteket (minns inte) och frågade om detta och de kunde inte svara vad det betydde så de skickade mig vidare till tillverkaren tror jag, de kunde dock inte heller svara utan frågade mig om jag hade denna biverkning. Mitt svar var: ”hur ska jag kunna veta det” eftersom jag inte vet vad som är normalt? Sen var det inte mer med det. Vet fortfarande inte vad det innebär? Goddag yxskaft info.

När man läser FASS känner man sig ganska unik (på ett dåligt sätt) när man läser om utsättningssymptom ”…men sådana symtom har i mycket sällsynta fall rapporterats hos patienter som av misstag missat en dos.” Man är inte helt ensam tydligen. Detta var en av anledningarna att jag slutade med V, om jag tex reste bort en helg och glömde tabletterna blev hela helgen förstörd av utsättningssymptomen som börjar märkas redan vid 12 timmars försening.

Annars kan jag säga att jag inte hade några särskilda biverkningar under medicineringen. Förrutom eventuellt ejakulation då som nämnts. Tvärtom var den fantastiskt effektiv mot social fobi, vilket var en skön känsla och en befrielse. Den hjälpte dock inte mot min orkeslöshet.

När jag skulle sluta försökte jag följa läkaren uttrappning, jag kom inte ihåg den i detalj men den var ganska snabb. Fick sån yrsel så det kändes som om ögonen skulle ploppa ur. Även svårt att läsa på datorskärmen på jobbet. Samt att synen inte hängde med vid vridning av huvet. Så jag fick börja om på samma dos som innan. Sedan gjorde jag 2 nya försök på eget sätt. Läkaren (allmän), den bästa jag haft på länge, var stöttande och ringde flera gånger och frågade hur det gick. Även om jag uppfattade det som om läkarn var förvånad över de kraftiga utsättningssymptomen.

En metod som INTE fungerade:

Drog isär kapslarna så att kulorna kom ut. Delade sedan upp dessa på ett antal små doser som jag tog med täta mellanrum. Första dagen samma mängd, sedan flyttade jag fram nästa dos 3 timmar varje gång. Fast utsättningssymptomen kom allt tidigare så jag var snart uppe på 150 mg per dag igen. Fail.

En metod som fungerade:

Från att ha stått på två 75 mg på morgonen var dag, dvs 150 mg/dag. Tog inget nästa dag och väntade tills jag inte stod ut längre, vilket var någon gång dagen därpå. Då tog jag EN 75 mg och besvären var över på en 8 timmar. Fortsatte sedan med en tablett per dag i två veckor utan några utsättningssymtom. Tog sedan ingen nästa dag tills jag inte stod ut längre, vilket som innan blev tills dan efter, då tog jag en 37,5 mg och besvären var borta på en 8 timmar. Fortsatta utan utsättningssymptom i två veckor med en kapsel a 37,5 mg. Slutade sedan helt.

Utsättningssymptomen kom men var markant mildare än innan. Trots att jag var både i London på en weekend och hade förkylning samtidigt, behövde jag inte gå tillbaka till medicinering. Jag hade med mig extra V om jag inte orkade. Förkylningen var också till hjälp då jag efter weekenden var hemma från jobbet och bara låg och tog det lugnt i tre dar.

Först var jag rädd att sova, att det skulle vara värre när jag vaknade, men det var tvärtom bra att sova. Det hjälpte också att äta något fett och gott (falukorv och ingefära i mitt fall), dricka vatten, hålla sig så stilla som möjligt(ljudbok, musik eller radio är perfekt), dunkelt ljus, undvika alkohol, undvika kaffe. Det är också bra att ha kvar V om man inte står ut. Jag tror inte på att plåga sig för hårt.

Utsättningssymptomen går inte linjärt, utan kommer och går. Tom när det är som värst finns små öar då det är uthärdligt. När det blir bättre märkte jag att dessa öar av uthärdlighet blev större (längre) och att stunderna med outhärdlighet kom alltmer sällan. Den femte dagen kände jag inget mer av symptomen.

Jaha det blev visst en novell av detta, men hoppas något haft utbyte iaf.

Anonym december 28, 2014 kl. 12:44

Jag tycker det skrivs mycket negativt om denna medicin men den har i alla fall hjälpt mig otroligt mycket med den oro och ångest jag har från trauman i uppväxten och i det vuxna livet. Folk i min närhet har sagt att jag känns frånvarande och kall men då får det vara så för jag mår i alla fall bättre av att vara så.

När det gäller utsättningssymptomen så har jag inte haft någon eftersom jag trappade ner senaste gången jag åt venlaflaxin (gick tillbaka till venlaflaxin efter ett försök att vara utan) extremt sakta! Jag öppnade kappslarna och tog ut ett korn varannan dag men svalde alltid med kappslarna bara med mindre korn i.

Att glömma medicinen är inget jag önskar min värsta fiende jag åt 300 mg venlafaxin och glömde ta dosen nästa dos tog jag som vanligt dagen efter och det var då helvetet började! Jag spydde, hade dire, skakade, svettades så det droppade på golvet när jag låg på badrumsgolvet å skaka, dimsyn, kunde inte gå, ingen balans, hjärtat var värst, trycket i bröstet jag trodde jag nästan skulle dö! Jag hallusinerade i duschen (jag duschade 4-5 gånger för att hålla nere trmperaturen i kroppen jag svettades så det kom svettdroppar ur varenda por jag hade i ansiktet, det droppade)Som tur var kom jag på att jag hade oxascsnd liggandes så jag tog en tablett efter 8 timmars helvete och poff så blev jag bra!

Tar man medicinen samma tid varje dag, är medveten om insättningssymptomen och utsättningssymptomen så är medicinen rätt fantastisk. Dock indormerade inte någon läkare mig om detta utan det har jag själv forskat fram. När min läkare gav mig ett nedtrappningsschema så log jag bara och tog emot det men slängde det i soporna efter besöket. Jag trappade ner mer än 5 gånger så långsamt än vad hon sa för att då slapp jag utsättningssymptomen!

När jag sedan berättade för min läkare hur jag hade trappat ut medicinen så skratta hon bara!……

Men jag öter den igen för jag tycker den verkligen tar bort min ångest och min oro så jag slipper pinas av så hårt.

Mackan januari 5, 2015 kl. 08:38
sofie januari 11, 2015 kl. 04:34

Ätit venlafaxin imånga år. Försökt sluta måååånga gånger. Misslyckats mååånga gånger. Jag KAN inte sluta! Trappat ner otroligt långsamt å räknat dom små vita kornen i kapseln. Minskat med några korn i veckan. Det gick ganska ok tills tre månader senare när medicinen var nollad. Tog 225mg som mest. Missade jag mer än fyra timmar är abstinensen där! Hatar denna medicin! Men utan den är jag död! Pga utsättningssymtom…

Anders Sölvesborg januari 13, 2015 kl. 09:53

Hej
Jag tar Venlafaxin 75 mg, 2 st morgon och 1 st kväll, alltså 225 mg/dygn.
Har hållit på med dessa sedan 2008.
Nu börjar jag falla ”ner” med 14 dagars mellanrum ungefär och ångesten spänner över bröstet ofta igen.
Skitjobbigt att hamna där igen.
Jag är inne på 13:e dagen som rökfri och undrar om det kan påverka effekten ytterligare negativt.
Har varit storrökare i 31 år med en ask om dagen, 20 cigaretter.
Har portionssnus som hjälp istället för alla möjliga hjälpmedel på marknaden.
Ska kontakta min läkare igen och be om att få gå upp till maxdos på Venlafaxin.
Det hade känts mycket bra om någon/några kan ge en kommentar på min beskrivning.
Kanske jag kan föreslå för min läkare ett komplement till Venlafaxin.
Önskar alla en fortsatt bra vardag.
Med Vänlig Hälsning, Anders från Sölvesborg

sara januari 17, 2015 kl. 04:25

Hej1 Jag har ätit venlafaxin i nästan tre månader. Innan varje höjning och efter har jag mått sämre. Yrsel illamående med kräkningar hjärtat slår så det känns som det ska hoppa ut utslag kraftig orkeslöshet förhöjt blodtryck kraftigt nedsatt allmäntillstånd. Jag slutade sedan gradvis för ca en månad sedan, men mitt tillstånd är fortfarande absolut inte bra och symtomen på ovanstående tillstånd är kvar. Jag har pratat med prima vuxenvård och även vårdcentralen. SKA DET VARA SÅ HÄR? VAD ÄR DET SOM HÄNDER? BLIR GANSKA OROLIG DÅ JAG INTE FÅR NÅGON RIKTIG FÖRSTÅELSE FÖR DETTA TILLSTÅND. Mvh Sara

Mia januari 24, 2015 kl. 01:53

Har ätit V i 4 år, och har egentligen velat sluta länge. Men inget stöd från vården. Fick nu hårda tabletter istället för kapslar så gör ett försök tänkte jag. (150 till 75 märkte jag inget av, men den nedtrappningen var något år sedan jag gjorde.) 75 till 37,5 inget heller för kanske tre veckor sedan. Nu är jag nere på 18 sedan ca 2 veckor, och jag tycker inte det är så illa. Inga symptom som jag ändå eg hade ibland ändå! Är däremot livrädd att gå ner mer efter att ha läst allt här! Får väl gå under jorden ett år? Skämtåsido. Ska försöka komma ihåg att skriva igen när jag är utan medicin helt. Pepp på er därute!!

M februari 15, 2015 kl. 07:41

VARNAR FÖR VENFALAXIN (EFEXOR).

KAN TA BORT SJÄLVMORDSSPÄRR.

HOPPAS VERKLIGEN NÅGON LÄSER MIN TEXT DÅ JAG SKRIVER FRÅN HJÄRTAT SAMTIDIGT SOM JAG KÄNNER ETT STORT MEDLIDANDE TILL ALLA HÄR SOM BEHÖVER KÄMPA MED INTE BARA DET PSYKISKA OCH FYSISKA MÅENDET – UTAN DESSUTOM MEDICINER, DOSERINGAR OCH BIVERKNINGAR. LÄNGST NER I TEXTEN SKRIVER JAG ÄVEN NER LITE FÖRENKLAT OM HUR JAG OCH MED VILKA MEDEL JAG KOMMIT LÅNGT I ATT BÖRJA BLI MER OCH MER LÄKT FRÅN ORSAKEN OCH DÄRMED SYMPTOMEN SOM FÖRLAMAT MIG I SÅ MÅNGA ÅR I MITT LIV (SYMPTOM VILKA LETT TILL ATT JAG MÅNGA TIDIGARE STUNDER NÄSTAN HELT FÖRLORAT HOPPET OM ATT NÅGONSIN BLI BÄTTRE ELLER ”ÅTERSTÄLLD”).

JAG HAR SJÄLV LIDIT SVÅRT AV SVÅR FÖRLAMANDE ÅNGEST, SOCIAL FOBI/TORGSKRÄCK, DEPRESSION, ORO, NEDSTÄMDHET, UTMATTING, DIVERSE FYSISKA SYMPRM M.M.M. VENFALAXIN TYCKTE JAG TILL EN BÖRJAN FUNGERADE BRA DÅ DEN DÄMPADE FLERA AV DESSA SYMPTOM – MEN TYVÄRR BARA PÅ DOSEN 225 MG VILKET SAMTIDIGT GJORDE ATT JAG KÄNDE MIG DROGAD, HELT SLUT OCH ATT JAG SOV VÄLDIGT MYCKET UTAN ATT EFTERÅT KÄNNA MIG UTVILAD. JAG FICK ÄVEN SVALLNINGAR, SVETTNINGAR, IBLAND HUVUDVÄRK, MARDRÖMMAR/KONSTIGA DRÖMMAR, BIPOLÄRLIKNANDE SVÄNGNINGAR (ALLT IFRÅN TIMME TILL TIMME, DAGLIGA, MÅNATLIGA). MEN DET VÄRSTA AV ALLT: JAG HAR ALLTID HAFT EN SPÄRR SOM HINDRAT MIG IFRÅN ATT BEGÅ SJÄLVMORD – ÄVEN I DE SVÅRASTE STUNDER DÅ JAG LEGAT ISOLERAD HEMMA I DAGAR MED ÅNGEST SOM KAN LIKNAS MED LEVANDE TORTYR. DEN HÄR SPÄRREN TOG VENFALAXIN BORT. JAG ÖVERDOSERADE VENFALAXIN MED RUNT 100 GGR FÖRESKRIVEN DOS (DEPOTKPSLAR). LYCKLIGTVIS BLEV JAG HITTAD MINUTER EFTER JAG TOG DOSEN (JAG BLEV MEDVETSLÖS MITT I AVSKEDSBREVSKRIVANDET TILL MINA KÄRA OCH HITTADES LIGGANDES PÅ GOLVET MED UPPSPÄRRADE ÖGON I VAD JAG FÅTT BESKRIVET SOM ETT EPILEPSILIKNANDE KRAMPTILLSTÅND). EFTER MAGPUMPNING, KOL OCH NÅGRA DYGNS NEDSÖVNING MED HJÄRTBEVAKNING PÅ I.V.A. VAKNADE JAG TILL LIV. ATT JAG SKRIVER DETTA INGÅENDE ÄR FÖR ATT FAKTISKT BELYSA DET TRAGISKA OCH LÄSKIGA. JAG HAR ALDRIG VELAT DÖ I DJUPET AV MITT HJÄRTA EN LÄNGRE STUND, JAG HAR BARA VELAT TA DÖD PÅ ÅNGESTOTRTYRSMÄRTA – OCH DET ÄR SKILLNAD. VEFALAXIN TOG BORT (KANSKE KONSTIGT UTTRYCK) MIN KONTAKT MED MINA INNERSTA KÄNSLOR, ALLTSÅ T.O.M. ÖVERLEVNADSINSTINKT OCH KÄNSLOR MOT MINA ALLRA NÄRMASTE ÄLSKADE ANHÖRIGA SOM JAG HELLRE LEVER I TORTYR FÖR ÄN UTSÄTTER FÖR ATT FÖRLORA EN KÄR P.G.A. SJÄLVMORD.

I EFTERHAND HAR JAG ÄVEN FÖRSTÅTT ATT (EN ÄLSKAD OCH SAKNAD) NÄRA ANHÖRIG TILL MIG SOM LIDIT AV SVÅR ÅNGEST UNDER CA 30 ÅR (OCH STÅTT PÅ NÅGRA OLIKA ÅNGESTDÄMPANDE MEDICINER GENOM ÅREN OCH KLARAT ATT LEVA HALVOKEJ PÅ DET) TOG LIVET AV SIG DÅ DENNE STÅTT PÅ VENFALAXIN NÅGRA MÅNADER EFTER ATT NY PSYKIATER REKOMMENDERAT DETTA (JAG CITERAR) ”RÄVGIFT”.

MIN (MEDVETNA OCH PÅ DJUPET VALDA) RESA TILL ATT MÅ BÄTTRE BÖRJADE DÅ JAG VAKNADE UPP PÅ I.V.A. FÖR FEM ÅR SEN. JAG BESTÄMDE MIG FÖR ATT DET SKA BLI MITT ABSOLUT FRÄMSTA MÅL I LIVET ATT HITTA EN VÄG TILL ATT MÅ BÄTTRE OCH HELST BRA IGEN. JAG FICK HJÄLP INOM PSYKIATRIN I FORM AV UTREDNING, TERAPIER OCH MEDICINERING. MEDICINERNA HJÄLPTE ATT DROGA MIG VILKET SJÄLVKLART GJORDE ATT SYMPTOMEN LÄTTADE NÅGOT, MEN BIVERKNINGARNA BLEV BARRA VÄRRE OCH FLER, SÅ JAG VALDE ATT FÖR 3.5 ÅR SEN AVBRYTA MEDICINERINGSFÖRSÖK.

JAG BÖRJADE IFRÅGASÄTTA ALLT. MIG SJÄLV, ORSAKEN, SAMHÄLLET, VÅRDEN OSV. BÖRJADE TA MIG SJÄLV PÅ ALLVAR OCH LYSSNA PÅ ALLA SIGNALER MIN KROPP GAV MIG. IDAG GÖR JAG BARA DET SOM FÖRHOPPNINGSVIS INTE SKADAR MIG OCH MINA CELLER. ALKOHOLFRI, RÖKFRI, KOFFEINFRI (BARA ÖRTTÉ), SOCKERFRI (INTE ENS FRUKT FÖR ATT HÅLLA GOD BLODSOCKERNIVÅ), GÅR INTE IN I DESTRUKTIVITET (ÄVEN RELATIONER), SKILJER PÅ MIG OCH DEN JAG MÖTER (GÅR INTE IN I DEN ANDRES DESTRUKTIVITET, MEN FÖRSÖKER ÄVEN INTE DÖMA ANDRA OCH SE DEM FÖR VAD DE ÄR – MÄNNISKOR SOM GÖR SÅ GOTT DE KAN I DEN STUNDEN), LÄRT MIG SÄGA NEJ, KÄNNA EFTER VAD JAG VILL OCH STÅ FÖR DET, INTE FÖRVÄNTA MIG ATT NÅGOT SKA/BEHÖVER VARA PÅ ETT VISST SÄTT, GLUTENFRI, STRESSFRI SÅ GOTT DET GÅR, ANDAS MEDVETET OCH NER I MAGEN, ÄR MEDVETEN OM MINA TANKAR OCH STYR OCH STYR IN DEM PÅ ANTINGEN SNÄLLA, JAGSTÄRKANDE, POSITIVA, OCH OM DET INTE GÅR SÅ AVLEDER JAG DET NEGATIVA SÅ GOTT DET GÅR VIA DISTRAKTION I FORM AV EXEMPELVIS HARMONISK MUSIK, GODA DOFTER, EN KOMEDI ETC. OM TANKAR OM NÅGOT PROBLEM ELLER LIKNANDE KÄNNS TYNGANDE/TUFFA/JOBBIGA/SMÄRTSAMMA SÅ LÄGGER JAG FOKUS PÅ DEM EN BESTÄMD KORT TID ELLER BESTÄMMER MIG FÖR ATT TA TAG I DEM (OM DE MÅSTE) DÅ DE INTE KÄNNS FÖR DRÄNERANDE/SRESSANDE.

FÖRR KUNDE STRESS, TANKAR OCH PANIK VARA I PRINCIP OKONTROLLERADE TROTS MEDVETENHET OCH FÖRÖK ATT TÖMMA HUVUDET PÅ TANKAR VIA OLIKA TEKNIKER. MEN EFTER ATT JAG UPPSÖKTE EN VÄLREKOMMENDERAD FUNKTIONSMEDICINARE/NÄRINGSMEDICINARE (SÖK PÅ NÄTET VID INTRESSE) OCH FICK HJÄLP ATT FÖRSIKTIGT AVGIFTA MIN KROPP, ÄNDRA KOSTVANOR OCH STÄRKA UPP MITT SYSTEM MED KOSTTILLSKOTT (VIS LÅNGVARIG STRESS FÖR KROPPEN [SOM ÄVEN PSYKSK OHÄLSA OCH MEDICINER GER] BEHÖVER KROPPEN OFTA MER NÄRING) SÅ FICK JAG TILLBAKA KONTROLLEN ÖVER MIN HJÄRNA OCH ÄVEN MINSKAD ORO, PANIK, TVÅNG/KONTROLLKÄNSLOR OCH ÅNGEST.

ENKELT SETT SER JAG DET SOM ATT OHÄLSA OCH OBALANSER KOMMER FRÅN STRESS (KAN VARA OMEDVETEN), ÄVEN STRESS I VÅRA CELLMINNEN SOM T.O.M. SKULLE KUNNA TÄNKAS VARA NEDÄRVDA (FRÅN TRAUMAN M.M.). JAG HAR SEDAN EN TID BÖRJAT MÅ ÄNNU BÄTTRE PÅ ALLA PLAN GENOM ATT HELA CELLMINNEN VIA ENKEL HEALING SOM MAN SJÄLV KAN GÖRA UNDER 6 MIN (HELST 3 GGR OM DAGEN, MEN EN GÅNG BÄTTRE ÄN INGEN). GÅR ATT LÄRA SIG GRATIS VIA YOUTUBE (SÖK ”THE HEALING CODE”) ELLER BOKEN HEALINGKODEN. JAG KAN INTE BESKRIVA HUR DET KÄNNS ATT EFTER SÅ MÅNGA ÅR FAKTISKT BÖRJA KÄNNA MIG FRISKARE OCH FRISKARE FÖR VARJE VECKA (JAG GRÅTER OFTA AV TACKSAMHET OCH FÖRUNDRAN OCH MIN FAMILJ ÄR SÅ GLADA FÖR DE MÄRKER OCKSÅ ATT ”RIKTIGA” JAG SOM VARIT KVÄVD UNDER ALL SKIT UNDER SÅ MÅNGA ÅR BÖRJAR REPARERA. JAG HAR UNDER HELA DEN HÄR RESAN BLIVIT EN ÖDMJUKARE OCH ANNAN MÄNNISKA ÄVEN OM JAG ÄR SAMMA JAG. MEN JAG UTVECKLAS HELA TIDEN OCH DET KÄNNS SOM ATT DET HAR NOG MENING I VARFÖR JAG FINNS.

JAG SKRIVER INTE SOM REKLAM, ELLER BUNDEN TILL NÅGON RELIGION ELLER LIKNANDE – JAG BARA FÖLJER MITT HJÄRTA, LYSSNAR, TÄNKER OCH DET BLIR LÄTTARE OCH LÄTTARE DET OCKSÅ :). KORT OCH GOTT: JAG FÖRSÖKER VARA DEN FÖRHÄRSKANDE KRAFTEN I MITT EGET LIV – INTE VARA HÅRD MOT MIG SJÄLV, MEN TA ANSVAR ÖVER MIG SJÄLV. FÖR ETT ÅR SEN DÅ JAG VAR SOM SÄMST GÄLLANDE MINA KOGNITIVA FÖRMÅGOR KUNDE JAG KNAPPT LÄSA ELLER SKRIVA. NU KAN JAG DET IGEN.

JAG ÄR MEDVETEN OM ATT MÅNGA KÄNNER SIG VÄLDIGT GLADA, HJÄLPTA, ÄVEN LIVRÄDDADE AV MEDICIN OCH FÖRESPRÅKAR INTE ATT MAN SKA SLUTA MED DETTA OM SÅ ÄR FALLET. ALLA SKA LYSSNA PÅ VAD SOM KÄNNS BÄST FÖR DEM OCH ANVÄNDA SITT FÖRNUFT. JAG VILL ÄNDÅ SÄGA ATT JAG TROR OCH VILL TRO ATT ALLA KAN BLI NÅGOT HJÄLPTA AV HEALING OCH BÖN (KÄNSLA OCH VISUALISERING ÄR AV VIKT).

NYCKELORD ATT TA TILL SIG: HJÄRTA, KÄRLEK (RIKTIG KÄRLEK TILL SIG SJÄLV OCH ANDRA OCH ALLT), VILA, SNÄLLHET (MOT SIG SJÄLV OCH ANDRA), SKAM, SKULD, FÖRLÅTA, INTE SÄNKA SINA DRÖMMAR – MEN KRAVEN, LÄKA DET INRE (UNDERMEDVETNA, CELLMINNEN), BINJURAR, BINJUREUTMATTNING SYMPTOM, KORTISOL, STRESS, MAGE, TARM, ANDAS, KOST DU OCH DIN KROPP MÅR BRA AV, SLAPPNA AV, VATTEN, RÖRELSE ELLER STRETCHING.

<3 TILL DIG SOM LÄSER DET HÄR FÖR DU FÖRTJÄNAR, EXAKT SOM ALLA GÖR, ATT FÅ MÅ BRA OCH VARA LYCKLIG. TA HAND OM DIG SOM DU SKULLE TA HAND OM NÅGON SOM BETYDER MYCKET FÖR DIG (EN KATTUNGE, KÄR VÄN, FAMILJEMEDLEM …). TILL OCH MED KLAPPA PÅ DIG SJÄLV (FRIGÖR ÄVEN OXITOCIN).

JAG TÄNKER PÅ ER – ALL LYCKA!

Susanna februari 20, 2015 kl. 10:44

Började äta citalopram för stark ångest, panikångest attacker och depression men tyckte inte att det gav något resultat så jag började istället ta venlafaxin 75 mg. De första dagarna kände jag mig piggare och med det fick jag också svårare att somna på kvällarna. Piggheten försvann inom någon vecka och läkaren höjde successivt min dos 75mg –> 150mg –> 225mg. Efter någon månad på 225mg fick jag nässelutslag och en så kraftig yrsel att jag knappt kunde stå på benen. Jag hade antagligen fått någon form av allergisk reaktion. Jag trappade då ner till 150mg, och har tagit den dosen det senaste halvåret.

Min erfarenhet av venlafaxin: (Dagliga symptom) hjärtklappning, illamående och yrsel, ryckningar i benen, fruktansvärda mardrömmar, problem vid insomnandet, svårt att slappna av och ”brain-zaps”. Jag har också under tiden med venlafaxin gått upp hela 20kg. Det värsta var mina upplevelser under den senaste månaden då jag både hallucinerade och hörde röster, oftast när jag var trött och utmattad.

Jag hade alltså stark ångest, depression, panikångestattacker och kämpade mot mina självmordstankar PLUS de symptomen venlafaxin gav mig. Idag förstår jag knappt hur jag har överlevt.

Ingen läkare tog mig riktigt på allvar innan jag på en inbokad telefontid berättade om mina hallucinationer, då fick jag en läkartid (med 3 månaders väntetid) och fick rådet att sluta äta venlafaxin. Jag trappade då ner från 150mg –> 50mg dagen efter och efter två veckor slutade jag äta venlafaxin helt.

Idag har jag varit utan venlafaxin i 1 vecka och 1 dag och har börjat återhämta mig någorlunda från utsättningen. Jag har ingen matlust och är krasslig i magen, får ”brain-zaps” och gråter för allt och ingenting. Men de första dagarna utan venlafaxin var jag som i en dimma och mycket förvirrad. Jag mådde konstant illa och alla symptom som jag beskrev innan var kvar fast MYCKET intensivare och MYCKET värre.

Nu väntar jag på min läkartid och har blivit galet avskräckt från medicinering så jag vågar knappt ta en liten alvedon :/

ingemar mars 15, 2015 kl. 09:34

slutade med venlafaxin i september 2014 efter ha gått på 37.5 mg i minst 4 år (var rädd för biverkningarna )
men hade bestämt att jag ville skulle vilket skulle visa sig vara ett rent helvete första 2 dagarna gick rätt bra men sen rastlöst, koncentrationsproblem, kändes som kroppen går sidan om mig själv. yrsel. sömnproblem, huvudvärk, mm tog mer än 4 veckor innan allt var borta har nu i mars *gått i väggen * och min läkare har ordinerat venlafaxin 75 mg. för depression samt ångest har även fått KBT-lång på remiss. men jag har inte velat eller vågat gå på venlafaxin igen. måste finnas annan hjälp än detta sk rävgift….

Anette maj 1, 2015 kl. 11:53

När man slutar med venflaxin är det vanligt att man går upp i vikt ? Jag har ätit tabletter för nedstämdhet i flera år .. Har nu på våren bestämt mig för att sluta och har fått hjälp att trappa ner . Trots träning bra mathållning går jag hejdat upp i vikt … Har panik

Ryii maj 13, 2015 kl. 06:34

Har ätit div. antidepressiva sedan jag var 20 år, är nu 27 och mår fortfarande inte bättre. Trappat ned på Venlafaxin förr utan resultat.
Har gått på 75mg och började i måndags med 37,5 och mår nu värre än någonsin.
Har under åren samlat mycket kunskap om SSRI-preparat och inser att det inte kommer bli lätt. Min tanke är följande:

När man gått på SSRI under 7 år och inte känt någon förbättring har jag insett att man inte heller känner sig själv längre. Det blev uppenbart förra veckan när jag blev morbror för första gången. Känslorna fanns inte där och detta fick mig att ta beslutet att förändra mitt liv. Kanske har jag gått i 7 år och varit en helt annan person? vem vet.
Nu puschar jag för en ADD-utredning då i princip allt pekar mot detta (och har egentligen hela tiden gjort det, men vården har inte varit på min sida). Om så är fallet har jag gått och mått dåligt i 7 år helt i onödan, men vi får se vad som händer.

Vad jag egentligen vill säga är att det är bara att kämpa på och försöka ta sig över hindren. Jag själv vet verkligen hur svårt det kan vara och hoppas att jag själv lyckas denna gången.. eller rättare sagt; Jag ska lyckas!

Detta är givetvis bara mina egna åsikter och tankar. Allas situation ser olika ut men jag hoppas det kan hjälpa och inspirera någon.

/R

Mats maj 26, 2015 kl. 08:54

Min läkare tycker jag ska byta 150mg sertralin mot 150mg venlafaxin utan nertrappning och upptrappning.
Kan det vara rätt?
Lider av generell ångest

H maj 26, 2015 kl. 10:47

Jag vill börja med att skriva att alla har olika förutsättningar och denna medicin har uppenbarligen hjälpt många så detta är endast mina personliga erfarenheter och åsikter.

Jag började (efter en livskris) för fem år sedan att äta först Citalopram men bytte efter ett år till Venlafaxin. Just där och då hjälpte det mig oerhört men jag inser nu efteråt att jag borde slutat tidigare, och framförallt borde jag inte ha gått upp på så hög dos som 225mg. Mitt beslut att sluta kom av att jag helt slutat fungera fysiskt, efter ett träningspass blev jag helt utslagen i flera dagar och bara sov och sov. Jag fick dessutom värk i både muskler och leder (vet hur träningsvärk ska kännas och detta var mer som att jag bar runt på två timmerstockar till ben), satt jag still för länge kom jag knappt upp från stolen för jag hade så ont i knäna.

Min avtrappning gjorde jag OERHÖRT långsamt, jag sänkte med 12,5 mg / vecka. Det finns lite olika sorter men de jag hade var med stora piller inuti depotkapslarna så jag pillade helt enkelt upp kapslarna och tog ut ett piller och satte ihop dem igen (man måste vara jätteförsiktig så kapslarna inte går sönder). Sen sänkte jag med ett sådant piller varje vecka tills jag var nere på 25mg då slutade jag helt.

Jag kan säga att resan nedåt har varit allt annat än smärtfritt trots att jag sänkt så långsamt, de första sänkningarna resulterade i grym huvudvärk och yrsel. Ungefär som värsta bakfyllan, så även nu när jag slutade helt, då låga jag utslagen i två dagar. Men sedan har det varit sänkningar på vägen som inte känts alls också och symptomen har bara hållit i någon dag eller två (jag har gjort mina sänkningar så dessa dagar hamnat på helgen när jag inte jobbat).

I det stora hela måste jag säga att det inte varit värt det, jag inser nu efteråt att jag haft alldeles för många bieffekter och nu när jag slutat sover jag äntligen ordentligt på nätterna. Och sedan var det lite som i låten att ”här kommer alla känslorna på en och samma gång”… Det har varit dagar med humörsvängningar och både glädje och tårar men för min del känns det skönt att känna sig ”levande” igen och inte en tom zombie.

Jag önskar alla lycka till och hoppas verkligen att ni som mår riktigt riktigt dåligt kan komma ur eran ångest!!!

Kram!!!

Robin maj 30, 2015 kl. 02:53

Hej

För snart två år sedan började jag använda Citalopram mot depression, ångest, social fobi med mera. Dessa hjälpte till en viss grad och efter att jag testat maxdosen utan att det kändes helt bra så gick jag över till Venflafaxin. Jag kommer inte ihåg om jag startade på 75mg eller 150mg. Hursomhelst, jag som längst använde jag 225mg per dygn. Vi testade oss fram, läkaren och jag, och vi testade att öka till 300mg per dygn, vilket tydligen skulle vara maxdosen. Efter ca 1,5 års användning av Venflafaxin så valde läkaren och jag att testa Voxra istället och se om den skulle fungera bättre. Utfasningen av Venlafaxinet gick på tok för fort och vi minskade från 300mg/dygn till 0 under bara några veckor, minskningen skedde med 75mg/dygn i veckan.

Jag använder nu Voxra, jag vet inte om den kommer att bli bättre än Venlafaxinet men jag prövar, känner inte av något ännu. Idag har jag varit utan Venflafaxin i tre dagar och jag har aldrig mått så här dåligt i hela mitt liv. Det blixtrar ihuvudet ochjag är mycket yr. Jag har en extrem ångest och tankar på att avsluta detta lidande med att hoppa från balkongen. Men jag försöker härda ut.

Förutom dessa hemska utsättningssymtom från helvetet så har Venlafaxinet fungerat bra för mig, om man bortser från den obefintliga sexlusten och problemen med orgasmer, vilket ju inte är så kul och kanske lite belastande om man lever i en relation.

Fia juni 11, 2015 kl. 01:46

Hej!
Någon som känner igen sig i ökad oro o ångest/rastlöshet av venlafaxin? Konstant nervös känns det som vissa dagar värre än andra – kan det vara så att man i stort sett endast får biverkningar och ingen hjälp av preparatet??

Fia juni 11, 2015 kl. 01:53

Hur länge är ”normalt” att förhöjd ångest depression hänger i vid insättning och doshöjning av venlafaxin?

Gunilla juli 6, 2015 kl. 09:01

Jag har ätit Venlafaxin sedan 1997 och då var medicinen ganska ny. I tonåren och 20-årsålderna led jag mycket av depressioner, panikångest och social fobi. Det blev sedan bättre, men inte bra. Efter att jag fyllt 30 hände det många tunga och svåra saker runt om mig (död och sjukdom m.m), samtidigt utbildade jag mig och började arbeta i ett psykiskt krävande och stressigt jobb. 1997 fick jag en depression och min läkare föreslog sjuskrivning. Jag ville verkligen inte det. Efter att ha varit den där hopplösa ”må-dåligt-typen” i ungdomen ville jag inte ge upp mitt nya kompetenta jag. Då skrev han ut Venlafaxin som hade en WOW-effekt på mig. Det kändes som jag fick ett liv. Den sociala fobin försvann nästan helt. Depressionen försvann. Minns inte vilken dos jag började med, men den trappades upp gradvis under åren, men inte så mycket. Hösten 2012 blev jag ordentligt deprimerad igen och det kom plötsligt. Då höjde vi dosen till 300mg vilket jag fortfarande äter. Sedan 1997 har jag lidit av trötthet och min snälla husläkare har skickat mig på olika utredningar för det, men att det skulle bero på venlafaxinet har hon inte trott (som jag ju började äta 1997). Depressionen 2012 gick över….ja jag har alltid en viss nedstämdhet med mig, men den egentliga depressionen gick över. 2013 mådde jag toppenbra….och levde faktiskt loppan lite grann. Hmm…jag mådde kanske till och med för bra. I efterhand har jag tänkt att jag kan ha blivit lite hypoman av doshöjningen. Sedan årsskiftet 2012/2013 har jag lidit svårt av koncentrationssvårigheter och minnesproblem, så pass att det blivit problem på jobbet. Och jag är så förfärligt trött! Jag kan vila bort tröttheten, men den kommer snabbt tillbaka. Det är som om jag har väldigt dåliga batterier som måste laddas ofta. När jag började äta Venlafaxin för snart 18 år sedan så gick jag på några månader upp i vikt från 70kg till 90 kg (173cm lång). Det var lite synd att jag blev överviktigt och har varit det i åren mellan 36 och 54 (som jag är nu).
Summa summarum…jag tänker sluta med medicinen nu. Jag är inte ens säker på att den har effekt längre. Jag har ganska mycket humörsvängningar och nedstämdhet i perioder. Men min plan är att trappa ner extremt långsamt. Har jag ätit medicinen i 18 år, så får det ta tid att trappa ner den. Jag ska alltså gå från 300mg till 0mg och det ska få ta 16 månader, med knappt 20mg per månad. Sist jag hämtade medicinen fick jag den i tablettform och inte kapselform. Jag äter fyra sådana tabletter varje dag och tänker ta bort en fjärdedels tablett i månaden. Hoppas att den långsamma nedtrappningen kan leda till att jag slipper de värsta utsättningssymptomen.

Pål limås juli 11, 2015 kl. 12:20

Hej, jag har tidigare tagit cymbalta, utan ngn effekt på min oro och ångest, min läkare vill nu att jag istället skall ta venlafaxine men blir liv rädd dåjag läser att man skall vara försiktig ifaff man haft epeleptiska anfall, vilket min oro mycket handlar om , finn detngn som har erfarenht av detta?
Mvh Pål

Anna juli 14, 2015 kl. 07:05

Börja inte med Venlafaxin. Började för 8 månader sedan, socialfobin blev bättre, jag kom på fötter igen, slutade självskada, blev bekväm i mig själv, osv!! Fantastiskt!!!
Jag mår bra psykiskt. Inga självmordstankar, ingen deppighet what so ever. Förutom PGA att medicinen har gjort att jag mått SKIT fysiskt i flera månader nu. Den får mig att må så dåligt att jag håller på att gå under. Tar jag den en timme för sent är hela dagen förstörd. Jag mår illa KONSTANT. Jag mår illa när jag inte äter, sedan äter jag, och mår ännu mer illa, spyr ibland upp maten men inte ens det hjälper. Jag är dåsig, yr, trött KONSTANT fast min läkare sa att denna medicin gör dig piggare. Jag minns inte senast jag var ute och gjorde något ordentligt med mitt liv utan att få panikattack. Jag fick nästan aldrig panikattacker tidigare men nu präglar de mitt liv. Styr över mitt liv. Jag kan inte gå någonstans. Jag har ont i huvudet. Hela tiden. Inga tabletter hjälper. Jag kommer på mig själv hela tiden med att undra om jag är i verkligheten eller om jag drömmer. Det känns som jag är onykter. Jag svettas, jag vaknar varje morgon med en känsla av att allt står fel till utan anledning. Jag vaknar varje morgon med ångest, hjärtklappningar och nervositetskänslor. Jag kan inte ens hitta på roliga saker med min pojkvän, om jag inte mår för dåligt för att gå utanför dörren så får jag ändå bara panikattacker väl utomhus. Allt detta och jag tar ändå medicinen regelbundet. Hela mitt jävla liv kretsar kring den här helvetesmedicinen. Medicinen måste tas varje dag vid samma tidpunkt EXAKT. Hela dagen en ständig ångest. Tog jag verkligen medicinen imorse? Tänk om jag bara inbillar mig att jag tog den? Ska jag chansa och ta den nu istället? Nej då kommer jag må skit om jag redan har tagit den. Samma tankegångar hela kävla tiden. Jag orkar inte mer. På toppen av det hela har jag inte ens en jävla läkare att be om råd. Min läkare sa Tjenixen ha de gött, så fort jag fyllde 18 o inte längre fick gå på mottagningen jag gick till då. Skickade mig en remiss till vuxenpsykiatrin men i och med att jag missade min bokade tid med dom (FÖR ATT JAG MÅDDE FÖR DÅLIGT FÖR ATT GÅ UPP UR SÄNGEN) så har jag inte tid hos dom förrän i augusti. Jag orkar inte mer. Vill bara må bra. Jag skulle offra en tå bara jag får må 100% bra fysiskt sen. Frisk. Snälla.

Börja INTE med Venlafaxin.

Eva juli 14, 2015 kl. 07:11

Började med Venlafaxin för nio månader sedan då cipralex inte hjälpte mig längre. Cipralex hade jag då tagit i 14 år.
Blev otroligt hjälpt. Efter bara några dagar försvann dimman ur huvudet och jag orkade börja jobba igen. Behövde inte öka dosen utan klarade mig på 75 mg/dygn.
Häromdagen glömde jag ta min tablett och dagen efter så kände jag att, ”nej, nu får det vara nog med medicin” så jag slutade helt enkelt att ta de.
Efter två dygn kom utsättningsbesvären. Yrsel, ”blixtar” i huvudet, tinnitus, illamående, kräkningar, diarre, gråtattacker, insomnia, mardrömmar när jag väl somnar, myrkryp i benen och en känsla av att vara utanför min kropp.
Men de är ju just utsättningsbesvär. Känner mig så stark och positiv att jag tar de med en klackspark. Ska bli spännande och se om jag klarar mig utan.

Curt Haglund juli 15, 2015 kl. 11:08

Hej alla ni underbara människor som kämpar med psykiska besvär. Jag gick i väggen 2003 och har sedan dessa nog prövat alla antidepressiva mediciner som finns. Fick en stroke för ett år sedan, men det gick bra. Kvar är dock hjärntrötthet, balans. Behandlades med Venlafaxin 3×75 mg före stroken och tyckte det fungerade bra. Men sedan ville psykiatrikern pröva andra som skulle kunna ge mig energi, senast Brintellix 10 mg. Fungerade inte för mig. Sedan 31 maj har jag från morgon till kväll ont i magen och är illamående. Nu säger Läkaren att jag skall sluta med Brintellix (inga utsättningsproblem) och börja med Venlafaxin 150 mg igen. Är inne på sjunde dagen på 75 mg. Mage/illamående kvar än så länge, huvudvärk och svettningar på natten. Har också fått Nackstelhet, en biverkan som ingen nämnt.
En fråga: kan man ta 75 mg på morgonen och 75 mg på kvällen? Enligt FASS verkar det som man skall ta allt på en gång.

MG juli 25, 2015 kl. 05:57

Hej, intressant att läsa om allas erfarenheter. Väldigt många som har eller haft dåliga erfarenheter av venlafaxin. Dock bör man nog inse att hur venlafaxin påverkar är högst individuellt och det finns naturligtvis de människor som blivit hjälpta av det. Jag är en av dem. I större delar av mitt liv så har jag lidit av nedstämdhet mm. Är 41 år nu. Jag kände mej mycket bättre av venlafaxin. Visst, det var tufft när jag började ta v men även det kunde stå ut med. Efter att antal år så slutade jag succesivt med v och även det gick bra. Bör tilläggas att jag tar venlafaxin i nuläget och har egentligen inga planer på att sluta. Jag inser att jag har mina åkommer och det är något jag arbetar med. Att enbart ta medicin tror jag inte hjälper. Det gäller att kämpa varenda dag. Personligen så mediterar jag varje dag och det hjälper mej också. Men som sagt, det är troligen högst individuellt hur man reagerar på mediciner.
Lev väl!

Maria september 15, 2015 kl. 08:04

Hejsan

Vill sluta men vågar inte efter allt jag läst!! :,-(

Däremot undrar jag om kalktabletter kan försämra upptaget av venlafaxin? Nån som vet?

Maria

Madeleine oktober 9, 2015 kl. 11:38

Hej. Har ätit venlafaxin 75 mg i flera år. Ibland händer det att jag missar en kapsel . Detta hände igår. Innan har jag märkt ganska så snart att jag missat. Nu kände jag av det först morgonen efter. Mår uselt. Ångest, skakningar, kraftig yrsel , domningar i händerna och det går som blixtrar i huvudet. Så här kraftigt har jag inte känt innan.

Behöver jag kontakta vården? Åh vad gör dem i såfall ??

Mrs T oktober 18, 2015 kl. 11:15

Jag har tagit Venlafaxin mot depression i några månader och trappat ner gradvis. Har även provat Seroxat och Citalopram tidigare och att sluta med dem var ”a walk in the park”. Utsättningssymtomen man får av Venlafaxin skulle däremot göra doktor Mengele knäsvag av förtjusning.

De här symtomen har jag.
Brain zaps: När jag precis påbörjat Venlafaxinutsättningen upplevde jag fenomenet flera gånger i minuten. Jag får såsom en elektrisk stöt inuti huvudet som varar under kanske en halv sekund. Det känns ungefär som att det pågår en kortslutning eller omstart av hjärnan. Jag hör samtidigt ett ljud som låter som när man snabbt drar med handen över tyg. Nu, efter tre veckor, kommer det någon gång i timmen, oftare vid snabba ögonrörelser eller huvudvridningar.

Yrsel: Yr i mössan fastän jag sitter eller ligger stilla. När jag är uppe och går måste jag ibland sträcka ut en arm och hålla mig i något. Trappgång nerför ska vi inte ens tala om. Känns skrämmande och skrattretande om vartannat. Rollator nästa?

Leder och muskler: Jag är stel som
en pinne och har ibland ont i lederna. Känns ungefär som när man har influensan.

Humörsvängningar: Detta är det allra jobbigaste symtomet. Mitt humör växlar gång på gång under dagen. Ena timmen nästan normalt stämningsläge, nästa lite sorgsen och en stund senare sprutar tårarna och jag känner mig helt förkrossad! Jag blir otroligt irriterad för småsaker och tänker elaka tankar om andra (och om mig själv). Ena sekunden är karlstackarn här hemma inte vatten värd, nästa hulkar jag i hans famn. Tycker hiskligt synd om mig själv och känner att ingen förstår mig och som om detta hemska tillstånd aldrig kommer att ta slut. Mörka tankar kommer och går.

Röst: Jag känner inte igen min röst. Den låter liksom liten. Dessutom torr, knarrig och hård som på en förgrämd gammal kärring.

Ljudkänslighet: En gäll röst på teve eller lite klirr och slammer när jag står och diskar får mig att grina illa och vilja hålla för öronen.

Synfenomen: Jag jobbar vid en datorskärm och vissa dagar ser texten suddig ut, nästan som dubbelseende, trots att jag har perfekt syn i vanliga fall. Detta kommer och går.

Magbesvär: Har ont i magen ibland. Flera toabesök per dag med diarré eller lös mage. Fiser rätt duktigt också.

Kisseribesvär: Måste sitta länge på toaletten innan jag känner att blåsan är tom. Kissar stötvis och när jag tror att jag är klar och torkar mig, så kommer en skvätt till.

Sömnbesvär: Känner olust när jag ska lägga mig, något jag aldrig gör annars, och har väldigt svårt att somna. På morgonen är jag så trött att det krävs en nästan övermänsklig ansträngning bara att kliva ur sängen.

Jag har turen att jobba hemifrån, ensam och 80 %. Annars hade jag garanterat sjukskrivit mig. Att gå till en arbetsplats med en massa folk och försöka uppträda normalt känns helt uteslutet!

Har berättat om symtomen så gott jag kunnat för min man och för bästa väninnan, men jag har ju väldigt svårt att tro att den som inte har varit med om detta själv kan förstå. En medicin håller på och stjäl flera månader, kanske ett halvår, av mitt liv!

Nu är min strategi att bara lulla på här hemma och vänta ut eländet. Äter gott, vilar mycket och försöker att både vara snäll mot mig själv och undvika att utsätta omvärlden för mitt sällskap.

miaZ oktober 20, 2015 kl. 05:56

Hej. har ätit 75 mg i 3 månader och skulle sätta ut.
5e dagen fick jag flera timmars blackout! som skrämde slag på både barnen och mig.
Mina tonåriga barn fick ta mig till akuten! de trodde jag fått stroke!!!
Jag själv kommer inte ihåg någonting…

Min läkare tyckte inte jag behövde trappa ner, bara sluta eftersom dosen var så låg och de första dagarna hade jag inga problem.
Jag säger aldrig mer!!!

Johan oktober 31, 2015 kl. 08:03

Jag har tagit Venlafaxin under ett års tid. men nu börjar den tappa effekt jag har legat på en, dos av 300 mg, Nu har jag på grund av läkare tvingats over till Sertralin ca 100 mg men det funkade inte jag blev inpulsiv och var nära att köra ihjäl mig. ””””’Efter detta sitter jag i ett limbo där jag inte litar å min läkare. Så nu tar jag ca 425 mg Venlafaxin samt 100 mg Zeretonin vilket verkar hållamina suicida tankar i shack. Men jag behöver någon som förstår och det är snabbt. Det är bara en kort tid tills jag gör något drastiskt.
MVH
Johan
hoppa på hjälp

Josephine november 1, 2015 kl. 04:51

miaZ – hur mår du nu? fick du några andra utsättningssymptom och hur länge varade de isåfall?

jag har ätit venlafaxin 75mg sedan i maj (drygt 5 månader) och slutade för 4 dagar sedan. jag åt 37,5 mg i en vecka för att ”trappa ned” och sedan slutade jag tvärt. dag 2 utan V var hemsk. humörsvängningar, illamående och yrsel. jag upplever att det har blivit lite lite bättre för varje dag, men det är svårt att säga. jag var ute och sprang igår. jag vill bara sätta fart på avgiftningen och få bort all skit ur kroppen. medan jag tränade kände jag inte av några utsättningssymptom alls utan mådde snarare BÄTTRE. jag log när jag sprang bara för att jag kände mig så levande helt plötsligt.

men idag ligger jag i sängen igen med illamående och yrsel. kommer mina utsättningsbesvär vara under en kortare period eftersom jag ätit en relativt låg dos under relativt kort tid?
jag hoppas det iallafall.

är så jävla arg på min läkare som skrev ut den här medicinen till mig. utan någon vidare utredning och utan någon info om hur svårt det skulle vara att sluta. han satte sig inte in i vad problemet egentligen var. såhär i efterhand hade det räckt med bara några tröstade och varma ord, ej sjukskrivning och en remiss till psykiatrin. när man mår sådär dåligt som man gör när man beger sig till vårdcentralen för att få hjälp är man så bräcklig. man orkar inte ifrågasätta eller undersöka vad det är för preparat som skrivs ut. man vill bara få hjälp och är desperat efter att må bättre.

venlafaxin har inte hjälpt mig någonting.

om någon annan håller på att sätta ut venlafaxin nu, hör gärna av dig.

RJ november 2, 2015 kl. 03:33

Jag har på ett par år nu lyckats träffa den berömda väggen 3ggr! Nu senaste gången resulterade i att jag varit sjukskriven sedan i mars i år (och är det fortfarande), och efter att provat Prilect ett tag fick rådet att gå över till Venlafaxin för att slippa känna mig som i en bubbla. Min sexlust försvann redan med Prilecten och har inte återkommit. Min dagliga dos har legat på 225mg. Nu har jag lessnat på att det inte längre hjälper mig med medicin utan svettningar, synrubbningar, glömska, mardrömmar, gäspningar, röda ögon och allt annat bara håller i och inte blir bättre. Jag började förra måndagen med att trappa ner till 150mg, resultatet blev att jag hade öronsusningar och sömnsvårigheter i 2 dagar sedan stabiliserades måendet igen. I dag har jag trappat ner till 75mg och hittills har jag inte märkt något ytterligare utsättningssymptom…… Hoppas bara att det fortsätter gå bra. När jag startade min nedrappning tog jag beslutet att ta upp kontakten med min kurator och med hennes hjälp och Atarax ta tag i orsakerna till mitt mående och inte bara bedöva symptomen med mediciner av typ Venlafaxin eller annat…..
Har strax en telefontid med min läkare och förväntar mig en tillrättavisning eftersom jag börjat denna ”behandling” på eget bevåg, men inget kan stoppa mig nu!

Må gott alla som sitter i samma sits! RJ

lotta november 3, 2015 kl. 01:56

3 e dagen utan venlafaxin 300mg och voxra 150mg. Kände inte så mycket i söndags, igår måndag började synrubbningar, humör att balla ur. Och natten till idag tisdag var helt sjuk, har svettats helt galet mycket men frysigt som bara den, haft dom värtsa mardömmar någonsin, har vist legat o skrikit också enligt min kille. Och idag har jag blivit riktigt förbannad och har haft svårt att lugna mig. Ligger just nu i sängen o gråter o tänker på vad fan kan man få för hjälp, och vill just nu bara klättra ut ur min kropp.
Har ätit venlaflaxin sen i maj och voxra sen i augusti. Har typ inget minne av vad jag gjort i somras, tiden har bara gått sjukt snabbt där man haft sjuka svettningar känt sig helt speedad och jag har haft sjuka humör svängningar inget positivt alls, eller jo jag trodde de hjälpte i början men märkte att jag blev nån jag inte är. Detta är nog den värsta medicin jag ätit i hela mitt liv. Vem är jag o vad är det som sker.
Kan man inte bara få den hjälp man behöver med att må bra…
Och är det ok att en läkare ( eller en kille som pluggar till läkare som kommit halvvägs i sina studier) får skriva ut sånt till mig?? Han är ju inte färdig utbildad…
Ser knappt datan längre men var tvungen att skriva av mig…

lotta november 4, 2015 kl. 11:56

4 e dagen utan venlafaxin 300mg och voxra 150mg. Ser knappt datan känner mig ännu värre idag. Natten har varit enormt jobbigt har svettats hela natten o knappt sovit en blund o har haft ännu mer mardrömmar. Vet inte om jag ska be någon köra mig till psyk för detta går inte.
Snöade in på denna sidan igår som en jobbar kompis skicka (han håller på att trappa ner på venlafaxin) http://www.whocaresinsweden.com/sv/ och tänker att jag aldrig mer ska stoppa någon antidepp i mig. Jag vill ha riktig hjälp!!!! Om det nu finns något som kan hjälpa en!!!!
Jag vill inte ha nån jävla pilla för att dom inte pallar hjälpa en på djupet!!

Anders november 6, 2015 kl. 06:23

Jag har fått Venlafaxin 150mg efter att ha haft Sertralin 100mg ett år. Sertralin har inte hjälpt mig helt mot min fobi och ångest, men depressionen är bättre. Läkaren sa att jag bara kunde byta rakt av och börja med Venlafaxin 150mg på morgonen i en vecka, och sedan öka på till 300mg dvs. 150mg på morgonen och 150mg på kvällen. Är det verkligen bra? Läkaren sa att jag inte skulle vara orolig. Jag har Sobril 5mg mot onormal ångest och man kunde ta 3 tabletter sa läkaren. Hur länge vågar jag ta Venlafaxin innan problemen med framtida utsättningssymptom sätter in? Jag tänkte börja imorgon, och märker jag för starka biverkningar så slutar jag direkt!

Rebecca november 7, 2015 kl. 12:27

Hej jag har ätit venlafaxine i snart 8 år 225mg och har bestämt mig för att trappa ner är inne på 7 dagen å jag äter 75 mg.
Jag har ont i varenda muskel och led i kroppen det sticker i huden och stötarna i huvudet är ju så sjukt.
Så nu har jag utvecklat någon slagsmål hypokondri så jag har ju allt från leukemi till njur problem.
Fan hur ska jag stå ut.
Någon annan som har samma.

RJ november 16, 2015 kl. 07:05

Hej igen.

RJ november 16, 2015 kl. 07:13

Idag är min första dag utan V ! Det har gått bättre än förväntat hittills, ”bara” svettningar, öronsus och lite sömnproblem första dagarna vid minskad dos…. Kontakten med kuratorn gör underverk för mig och jag hoppas innerligt att fler har turen att träffa någon som man känner förtroende för! Så alla ni därute, ge inte upp i kampen om mental hälsa, det finns ljus i mörkret! Jag har redan ena foten där och jag tänker fortsätta min resa genom kuratorhjälp, promenader och mindfullness.

RJ november 18, 2015 kl. 07:11

Urk, igår började det gå utför med min utsättning…..det var min andra dag utan V, jag upplever ilningar innanför pannbenet när jag rör på ögonen, väldigt obehaglig känsla! Någon som känner igen symptomet och vet hur länge det håller i sig?????

RJ november 23, 2015 kl. 08:33

Idag är min allra första dag utan utsättningssymptom!!! är så skönt att ilningar och brain-zaps har slutat…. 🙂 Är förhoppningsfull men vågar inte ännu ropa hej…. det har alltså tagit mig 3v från 225mg till att gå 1 vecka utan piller och det går åt rätt håll med symptomen!

A.J november 27, 2015 kl. 12:03

Måste först få säga, vilken underbar sida <3
Jag har käkat venlafaxin 75mg i lite mer en 1 år. Blev insatt då jag har gått in i väggen 3 gånger och har extrema sömnproblem. Jag är 25 år. Första tiden med V va helt underbart & inga insättningsproblem alls. Tog cirka 6 månader och sen kom biverkningar efter biverkningar. Skakningar i händer, svettningar, viktuppgång, avtrubbad rent känslomässigt, min familj och vänner kände inte igen mig och de värsta – försök till självmord. Jag har aldrig någonsin haft sånna tankar! och sen en kväll svallde jag 100st. Som tur är blev jag hittad.

Försök 1 till att sluta med venlafaxin, utrappning långsamt. Förutom elstötar i hjärna, händer och fötter så blev jag jätte känslig, grät hela tiden, blev paranoid och misstänksam. Allt detta gick ut över killen jag dejtade då. Efter 2 veckor stod jag inte ut så började äta 75mg igen.

Nu kör jag försök 2, gick ner från 75 till 37,5 för 5 dagar sen. Illamående, trött, elstötar i hjärna, händer, fötter, dimmsyn. Men denhär gången tänker jag klara det! dessutom har jag ingen kille som de går ut över. Har märkt att sålänge jag håller mig sysselsatt så märker jag inte av elstötarna så mycket. Försökt beskriva för de jag känner hur det känns, men dom tycker jag är knasig. Så väldigt skönt att se att det finns fler som går igenom samma sak.

miaz december 1, 2015 kl. 06:10

Efter drygt en månad efter utsättning mår jag hyfsat, har har endast svettningarna kvar.
hjärnröntgen som min läkare tyckte skulle göras visade ingenting, det var ju iof skönt, jag blev faktiskt lite orolig ett tag. brainzappsen är borta och även huvudvärken. nu vill jag bara bli av med svettningarna och de 10 kilo jag lade på under dessa månader.
det har visat sig att min ”depression/seghet” berodde på brist av sköldkörtelhormon!
tack för den, doktorn…
reaktionen är ovanlig för så liten dos, men som allmänläkare bör man ju ändå lyssna på experter (läkare inom psykiatrin) att nedtrappning är nödvändig även vid små doser. vi är ju alla olika.

Erik december 12, 2015 kl. 01:27

Venlafaxin är ett jävla gift!
Rör inte skiten

Mia januari 2, 2016 kl. 09:56

Det bästa jag gjort är att sluta med V. Känner mig bra nu. Vet inte om medicinen va bra, att jag behövde den när jag åt den. Men jag tror faktiskt inte det. Viktökning, värmesvallningar, ständig oro eller ångest är ju borta nu efter jag slutat. Slutade på eget bevåg, fick inget gehör från vårdcentral när jag sa jag ville sluta. Gjorde som så att genom att minska väldigt väldigt sakta på storleken på tabletten hackade i mindre delar. På slutet bara smulor. Jag mådde ändå skit i flera månader. Skit verkligen. Humörsvängningar, brainzaps, ångetSt, men allt var värt det nu. Börja inte käka det är väl mitt råd, men det är ju svårt för för vissa funkar det ju ändå… heja er som håller på och försöker sluta, ni klarar det!

Sasha januari 2, 2016 kl. 02:31

Har stora problem med ångest och depression.Har provat nagra av anti depresiva,men de har inte hjälpt så mycket.Äter just nu Voxra,men resultaten är 0..
Vil gå till Venlafaxin,som jag har provat tidigare,men har sluttat på grund av sexuela biverkningar.Jag vill ha svar på en fråga:Är man kan gå bara såder från ett till ett annat antidepresiv utan att göra nån paus imellan? Tacksam för svaret!

Mjm januari 6, 2016 kl. 11:46

Hej,

Slutade med 75 mg ca en månad sedan.det har gått ganska bra hitintills, men har kvar en del huvudvärk. Började ta för panikångest 3 år sen någon som har erfarenhet hur länge drogerna sitter i?.

Gunilla Gustafsson januari 14, 2016 kl. 10:13

20160114 Min fråga är , vilka symtom får man om Venlafaxin utsätts för snabbt ? MVH Gunilla Gustafsson

Rebecka januari 23, 2016 kl. 07:51

Efter 12 år med Venlafaxin 300 mg blev jag tillsagd av dr på vc att i 2 dagar ta 150 mg V för att sedan byta helt till 150 mg Voxra.

Efter nu två dagar med Voxra och ingen Venlafaxin ligger jag i soffan och svettas, fryser, våldsamma skakningar i hela kroppen, som elektriska stötar i huvudet, gråter och skrattar hysteriskt om vartannat, mardrömmar, konstiga ljud i huvudet, trött, yrsel, illamående, uppstötningar med mera.

Att trappa ut Venlafaxin på två dagar borde vara brottsligt att ens tänka på…kvacksalvare…!!!

Tessan februari 28, 2016 kl. 03:16

Undrar främst om det är någon som upplevt biverkning i form av ofrivilliga rörelser/ spasmer eller liknande? antingen medan användning eller vid utsättning.
Jag rycker i nacke, ben, armar så fort jag blir minsta stressad.

F.ö.
Bland alla kommentarer här ser jag ingenting som kan hjälpa mig att sluta.
Har ätit Venlafaxin i 8 år. Min läkare tror inte heller på mig när jag berättar om utsättningssymptomen och vad gör man då??
Försökte endast sätta ut 2% !!och fick svåra symptom direkt… huvdvärk, illamående och ja precis som ni andra.

Men tänker inte ge upp.
Lycka till allesammans.

Andy mars 15, 2016 kl. 03:24

Hej
Finns det några studier på t.ex 100 personer som påbörjat behandling med Venlafaxin och sen en uppföljning ett år senare med medicinfria friska personer? Finns troligen inte..
Min upplevelse är att folk mest hoppar runt mellan olika SSRI/SNRI-preparat och lider mest av biverkningar.
Blir någon ”frisk” av SSRI/SNRI?

Nina mars 30, 2016 kl. 04:25

Hej alla, oj vad skrämd man blir av att läsa om hur hemskt det är att trappa ner med Venlafaxin. Jag har tagit den näst lägsta och lägsta dosen i ett par år och för ca. en månad sedan började jag trappa ner och tar en kapsel varannan dag. Hittills har jag haft två ångestattacker, det har kommit plötsligt och oväntat som alltid annars (innan jag började ta medicinen). Annars har det varit bra/som när jag tog medicinen varje dag.

Anledningen till att jag vill försöka sluta med den här typen av medicin är för att jag gått upp i vikt av den. Från att ha vägt 58 kg till mina 173 cm väger jag numera 73 kg och har inte ändrat tränings eller matvanor. Det kan verka fånigt för många, men jag mår fruktansvärt dåligt av detta och har fått så många negativa kommentarer angående min viktuppgång. Jag står helt enkelt inte ut med detta längre.

Någon annan som känt av en viktuppgång i samband med medicinering av Venlafaxin?

Nu är frågan om jag ska våga mig på att ta en kapsel var tredje dag i en månad, sedan var fjärde osv… Hur har ni gjort?

Simon maj 21, 2016 kl. 08:55

Jag drog en cold turkey för 2 dagar sedan efter att ha käkat 225 Mg venlafaxin i 3 månader. För er som inte vet vad cold turkey är att jag alltså inte trappat ner utan slutat tvärt. Andra gången jag utsätter mig för denna skiten och lovade mig själv första gången jag utsattes för detta att aldrig ta dom igen, måste ha glömt hur hemskt detta var då jag var så jävla dum i huvudet och gjorde det igen.
Jag har sjuka humörsvängningar, gråter lätt, blir förbannad lätt, kallsvettas och mår illa, sjuka mardrömmar och är helt dyngsur om nätterna. Brainzapsen är utan tvekan det värsta och det går inte 2 sekunder utan enorma stötar i hela skallen som även känns i bröstet. Jag knarkar lergigan och sprit mot ångest och är full just nu för att ens klara av dessa sjuka utsättningssymptom. Jag har ingen aning om hur många dagar till det kommer vara så här och vet inte om jag kommer klara av det. Jag har låst in mig i min lägenhet och har tänkt att vänta ut helvetet, klarar inte av att umgås eller prata med andra människor under denna tid. Detta var absolut sista gången jag tar något jävla antidepressiva fittpiller. Rekommenderar inte detta till någon, har hellre ångest och annat, det skulle vara en gåva i utbyte mot dessa helvetes utsättningssymptom jag har. Skönt att det är kväll, snart slut på tredje dagen och nu ska jag bli lite fullare så jag kan somna.

Lotta juni 21, 2016 kl. 12:13

Min läkare rådde mig att först byta från venlafaxin till sertralin för sertralin har inte så svåra utsättningssymtom som venlafaxin. Bytte för några veckor sen och planerar nu att trappa ned den. Är det ingen annan som fått det rådet? Har en kollega som trappade ned och slutade med sertralin under några veckor och det gick bra, lite ökad ångest men under kontroll. Ska bli intressant att se hur det går för mig.

Robert juli 1, 2016 kl. 07:29

Har haft ångest och depression i ca 10 år men har först nu sökt hjälp då det blivit värre. Venaflaxinet har varit jättebra för mig. Sover hela nätter, känner mig stabilare och inte lika nära till nedstämdhet. Helt enkelt står jag stabilare känslomässigt. Skall tillbaka till jobbet efter sommaren och det skall bli intressant att arom jag pallar med stressen bättre.

Till det negativa hör en hel del svettningar första 2 månaderna och lite yrsel. Men sexdriften har definitivt ökat, gått ner lite i vikt dessutom. Sexdriften kan ju förklaras med att jag generellt mår bättre och då blir man ju mer intresserad. (Kanske tjejen också skulle börja med V.)

Hoppas alla på den här tråden får en bra sommar!

Leina juli 3, 2016 kl. 06:18

Tar Citalopram Sandoz sedan ett par år tillbaka, och eftersom jag har tappat all sexlust av medicinen, så blev jag för ett tag sedan rekommenderad av en läkare att komplettera Citalopramen med Buspiron Actavis. Nu efter en månad med båda sorterna, utan att få tillbaka sexlusten, säger läkaren att det inte kommer att hjälpa med Buspironet om jag inte känner nåt nu. Därför har han nu rekommenderat mig att byta ut båda medicinerna mot Venladaxin i stället. Efter att ha läst på sidan här är jag dock väldigt förvirrad. Många skriver att man TAPPAR sexlusten med Venlafaxin, men har inte sett att någon har fått ÖKAD sexlust. Har min läkare missförstått Venlafaxinets verkan eller kan man verkligen få tillbaka sexlusten av den?? Är nu tveksam om jag törs börja med den, eftersom den även tycks ge hemska utsättningsviverkningar!

AT juli 13, 2016 kl. 10:12

Vill börja med att påpeka att vi ALLA är olika och reagerar olika på ALLA mediciner. Våra kroppar, vår hjärna fungerar helt olika, så det är bra att vi delar med oss av våra reaktioner och biverkningar men det går inte att avråda någon helt och hållet från en medicin då vi inte vet hur denne person reagerar. Jag började med Cipralex (citalopram), och tog Propavan för sömnen. Bytte till Venlafaxin ca 2 år sen nu, uppe på 225 mg sen ca två månader och tar Lergigan 100 mg, och Quetiapine 100 mg för sömn. För mig har det varit en rejäl skillnad, jag mår mycket bättre i jämförelse med innan. Kände inte av nå rejäla biverkningar i början och sexlusten är samma som vanligt. Jag börja gå upp i vikt för nå veckor sen, ungefär då jag trappa upp medicinen, men känner inte att jag lagt på mig ”fett”, utan jag känner mig mer uppsvullen, jag har inte ökad aptit och äter inte mer, dessutom har jag börjat jobba sen en månad så är mer aktiv än innan. Blir lite förvirrad som sagt. Jag har massa andra sjukdomar och har tagit minst 70% (vågar dra till med det numret) av allt som finns på läkarnas lista….

Marie juli 27, 2016 kl. 01:53

Har alltid känt mig negativ till antidepressiva, bara en egen känsla.
När jag blev sjukskriven med utmattningssyndrom fick jag direkt utskrivet Venlafaxin. Jag var inte deprimerad, så varför? Tog inte tabletterna direkt. Kändes inte rätt. Velade fram och tillbaka i flera veckor. Pratade med läkaren på telefon och han tyckte helt klart att jag skulle ta dem. Ja, ja, så jag gjorde det. 16 maj började jag äta 37,5 minsta dosen. 20 maj dubblade jag den till 75 mg. Haft svettningar från helvetet under denna tid, men så farligt var det inte att äta dem.

För någon vecka sedan kände jag att jag inte orkade med dessa svettningar längre, kunde inte kissa heller och kände mig avdomnad. Så den 17 juli börja jag trappa ner. Tog då 37,5 och kände mig mycket bättre. Ingen bomull i hjärnan och lite mindre svettningar. I söndags minskade jag ännu mer. Suttit och plockat ut runda vita kulor ur kapslen och sedan satt ihop den igen. Söndagen ok, måndagen ett helvete. Arg, ledsen, glad, förbannad. I går tog jag inget alls, gick rätt ok. Bara mindre aggressions utbrott . Idag yrsel från helvetet.

Vad vill jag säga med detta. Fundera femttielva gånger innan ni tar dessa. Måste ni verkligen eller går det ändå. Jag hade klarat mig utan. Visst hade säkert mått dåligt ett tag då, men sluppit detta. Även om läkaren säger att detta inte är beroendeframkallande. Vad är då detta jag upplever nu??? Hur länge sitter detta i, vet ej. Så nu stänger jag in mig ett tag och hoppas att detta går över snart. Ta hand om er och gå på er magkänsla. ❤️❤️❤️

Efexooor augusti 8, 2016 kl. 07:49

Har ätit venlafaxin i 13 år.. 150mg dock har jag nu på senaste tiden börja må dåligt igen. Så nu tänker jag trappa ner och försöka klara mig utan

Anita augusti 30, 2016 kl. 12:28

Hej ! Jag har skrivit här innan. Jag lyckades trappa ner från 300 mg till 75 mg. Hade de vanliga utsättnings symtomen , gungningar (yrsel) blixtrar i huvudet , illamående, konstiga drömmar mm.Låg på 75 mg i 8 månader det gick bra. men jag är sjukskriven , har inte så stora krav på mig. Började känna mig väldigt låg när Juli månad var slut. Ville bara sova släpade mig igenom vardagen . Det var inte ett värdigt liv även för en sjukskriven .Bestämde mig att höja till 150 mg nu i augusti . Har lite biverkningar mest svettningar och diarré r , men jag känner nu att jag har mer ork , mer lust att göra saker. Mår bättre helt enkelt. OBS att det var en stor seger för mig själv att jag låg på 75 mg så pass länge , har aldrig legat så lågt på många år. Det är hemskt att man ska behöva ta piller för att fungera psykiskt , men det hade varit hemskare att gå omkring och må dåligt. Min man sa ”du har ont i själen och måste ta mediciner, men jag har värk i kroppen och och hjärt problem och måste också ta mediciner.” Konstigare än så är det inte. Kram på er därute .

Honkycat1961 september 13, 2016 kl. 10:29

Hej, jag reagerade på att det under ”extremt sällsynta biverkningar” anges malignt neuroleptiskt syndrom. Men Venlafaxin är inte neuroleptika? Kan man ändå få malignt neuroleptiskt syndrom? Serotonergt syndrom har jag hört talas om i samband med SSRI/SNRI-preparat. Skulle vilja veta om det stämmer eller inte. Har sett biverkningarna hos personer som tagit neuroleptika länge och det är inget man önskar någon människa.

Simon september 28, 2016 kl. 08:48

Skriver nu 4 månader efter att jag slutat med venlafaxin. Läskigt att läsa mitt tidigare inlägg här då jag jag blir påmind om vilket helvete det var att sluta med venlafaxin. Det var inte lätt då jag jobbade samtidigt och ingen visste hur jävla dåligt jag mådde. Har testat sertralin och venlafaxin och kan endast säga att det enda det gjorde för mig var att jag blev självmordsbenägen och likgiltig till allt. Åkte självmant in till psyk efter att jag var ruskigt nära till ett lyckat självmordsförsök. Min läkare har nu skrivit ut en ”mirakel” medicin som heter cymbalta duloxetin och enligt henne så ska den vara det bästa som finns inom antideppressiva mediciner, enligt mig så kan hon köra upp dom i röven och det finns inte en chans i världen att jag ens prövar skiten.

Skönt att mediciner fungerar på en del här, tyvärr tillhör jag väl en grupp människor som inte går att hjälpa. Jag har mer eller mindre varit i en depression i cirka 20 år och den började när jag var mellan 5-7 år. kanske har den pågått så länge att den har blivit en del av mig och jag tror inte att piller kan bota den typen av depression. Uppmanar er alla som mår psykiskt dåligt att fortsätta kämpa. Jag vet exakt hur tufft det är för er, känns som att man dagligen släpar på en tung sten och vissa dagar är man så trött efter att ha burit på denna stenen så man knappt kommer ur sängen och i våra mörkaste stunder så känns det som att det endast finns en enda lösning för att frigöra sig ifrån denna börda. Även om det inte finns en mirakelmedicin som kan frigöra mig ifrån denna stenen så ska jag släpa den så jävla långt att den slits ner och går sönder.

Kattis oktober 21, 2016 kl. 07:11

Det var många redogörelser om Venlafaxin här.
Jag ordinerades V då jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom 2011. Dosen trappades upp till 300 mg per dag och när inte det ”hjälpte” ökades dosen till 350 mg per dag. Det enda som hände var att jag blev ännu tröttare och apatisk. Upptrappningen som skedde stegvis var hemsk, det förvärrade symtomen under några veckor innan det planade ut.
Utmattningssyndrom är inte detsamma som ”vanlig” depression. Venlafaxin vet jag egentligen inte om det hade någon effekt. Jag vet inte om jag hade varit trött och apatisk ändå pga diagnosen. Det jag vet är att jag kände mig mer slätstruken.
2015 drog jag på eget initiativ ner dosen på 300 mg till 150 mg. Jag slapp utsättningssymtom. Något halvår senare sänkte jag dosen till 75 mg. Slapp även då utsättningssymtom.
Nu har halverat dosen ytterligare och tar alltså 37,5 mg per dag. Utsättningssymtomen kan beskrivas som en ”suddiga vacuumblixtar i skallen. Samma känsla som att glömma ta läkemedlet en dag – fast svagare.
När jag trappade ner första gången märkte jag en markant skillnad. Jag blev piggare, klarare i knoppen och tröttheten släppte. Symtomen utmattningsdiagnosen fanns och finns fortfarande kvar, alltså stresskänsligheten.
Nu när jag minskat doseringen ytterligare känner jag mig ännu skarpare i skallen. Det skrämmer mig lite. För vad gör egentligen Venlafaxin med hjärnan. Vad är det som händer.
Det är så enkelt att skriva ut antidepressiva läkemedel och i synnerhet som utmattningssyndrom faktiskt inte är särskilt väl utforskat. Trots att det är många drabbade.
Självklart reagerar vi olika på olika preparat och vissa upplever förstås en förbättring på något sätt. Jag trodde att jag upplevde en förbättring och kanske stämde det. Men en sak vet jag. Aldrig mer.

Marita november 13, 2016 kl. 06:18

OM DU STÅR I BEGREPP ATT BÖRJA TA VENLAFAXIN LÄS DÅ DETTA! Ta allt som står i alla inlägg på denna sida på allvar. Har själv ca 20 års personlig erfarenhet av intag av bl a venlafaxin och jag har de flesta av de biverkningar som beskrivs. Försöker nu sluta med det vilket är ett rent helvete. Känner så väl igen mig i det som beskrivs i inläggen på denna sida. Det är till stora delar samstämmiga vittnesmål om ”medicinens” effekter på ett stort antal människor, och det är mycket skrämmande. För oss som redan är fast i medicinträsket finns inte så mycket annat att göra än att försöka varna så många som möjligt för vad som KAN hända om man börjar med denna typ av mediciner, samt hoppas att man till slut kommer ur det helskinnad. Om du inte är så dålig att du i princip står på ett tak och är beredd att hoppa, eller redan har ohanterlig panikångest, ska du tänka en gång till. Mediciner är det första som sjukvården och psykiatrin tar till när folk kommer in och mår dåligt. Man börjar oftast med en svagare dos för att sedan ösa på med mer och mer till önskad effekt uppnås. Ibland kan det vara svårt för patienten att avgöra när det är bra eller veta vad man ska förvänta sig. Oftast tar det flera veckor innan det blir bättre, och under den tiden blir tillståndet oftast mycket värre än det var från början. Själv fick jag t ex en gräslig panikångest när jag började med venlafaxin, det hade jag inte innan. Och detta berättar läkarna naturligtvis inte för dig. Om de gjorde det skulle ju ingen vilja ta medicinen. Om du själv känner dig för dålig, ta med någon som kan ställa frågor till läkarna om ev medicinering. När du väl kommit så långt att du börjat med medicin finns ingen återvändo. Har du otur får du det likadant som många beskriver här, om du skulle vilja sätta ut den. Då gäller det att vara så säker som möjligt på att det är värt det, att den eventuella nyttan som medicinen gör uppväger de eventuella nackdelar som bevisligen drabbar åtminstone en del av användarna. Man bör även vara på det klara med att fortsätta ta det livet ut om man inte vill riskera att drabbas av utsättningssymptom. Detta får du ingen hjälp med av sjukvården/psykiatrin, av den enkla anledningen att de lever i fullständig förnekelse av att det finns nackdelar med medicinerna. Själv anser jag att blotta misstanken om att en medicin har så allvarliga baksidor som t ex venlafaxin, borde vara tillräckligt för att ifrågasätta dess existensberättigande. Tro inte att du sedan kan komma tillbaka till sjukvården och klaga på att du blir sjuk av medicinen. Har ifrågasatt min medicinering många gånger och till och med anmält det till patientförsäkringen, utan resultat. Oftast har jag fått höra att jag inbillar mig, att medicinen inte är beroendeframkallande, att läkarna agerar korrekt etc. Oerhört skrämmande i sig. Initiativet till att sätta ut medicinen tog jag själv. Tycker inte att jag har något att förlora på det. Läkarna hjälper i princip till med att skriva ut recept och sjukskrivning, i övrigt får man klara sig själv. Dvs om man börjar medicinera och sedan ångrar sig är man ganska ensam, och i värsta fall med stora problem. Det finns nämligen inget lättvindigt sätt att sluta, åtminstone inte för en del. Man kan ju omöjligt veta i förväg vilken kategori man tillhör. Sedan kommer känslan av att bli sviken av sjukvården, och bitterheten. Tror personligen att mycket skulle kunna lösas med proffessionell samtalsterapi, och att det borde vara åtgärd nr 1 när man kommer i kontakt med psykiatrin, då har man även ett bättre underlag för att diskutera och informera om medicinering. Till alla er som redan är fast i medicinberoendet och upplever det som ett problem, har jag ett par saker att säga. Det är många frågor om utsättning. Själv har jag stått på en kombination av 150mg venlafaxin och 45mg mirtazapin. Blev såsmåningom så trött av detta att varje steg var en möda. Min son var då liten och jag fick t ex sitta på en stol när jag skulle försöka spela fotboll med honom. Gick även upp ca 28 kg i vikt, från 60 till 88 kg. Kände mig avtrubbad, ingen sexlust etc etc. Bad läkarna att göra något åt detta och det bestämdes att jag skulle byta till cymbalta och dra ner på mirtazapinet. Bytet skedde från en dag till nästa. Det dröjde inte länge förrän panikångesten satte in. Det blev bara värre och värre, trots byten till andra mediciner, t ex lyrica. Hjärnan vred sig i kramp och det kändes som om jag hade ett stålband åtdraget runt den. Till saken hör att jag aldrig haft panikångest i hela mitt liv innan jag började med psykofarmaka. Det är en mycket obehaglig upplevelse som inte går att föreställa sig om man inte upplevt det. Till slut efter nästan två års plågor natt och dag, kunde jag varken sova eller vara vaken, funderade ständigt på vilken bergvägg som skulle vara lämplig att ramma i hög hastighet. Det slutade med att jag blev inlagd och återigen fick börja med venlafaxin plus ett antal andra mediciner bl a lugnande och sömnmediciner. Den värsta paniken lade sig då så småningom. Av detta kan jag bara dra slutsatsen att det var olämpligt att sluta tvärt med venlafaxinet eftersom hjärnan då verkade fastna i panikläge. Tror att biverkningarna blir värre/olidliga om man slutar tvärt och i mitt fall tycktes de aldrig gå över. Observera att detta skedde på läkares inrådan. Försöker nu trappa ner långsamt och har hållit på med det i över ett år. Får då inte lika mycket ångest men får ju å andra sidan dras med alla andra biverkningar hela tiden. Det blir ett utdraget lidande men ändå bättre än att ständigt ha fullt påslag av panikångest. Har inte en aning om var detta kommer sluta. Det som driver mig är väl förhoppningen om att såsmåningom bli fri från medicinen och dess konsekvenser och att hjärnan blir normal igen. Har gjort så att läkarna har fått skriva ut lägre och lägre doser dvs 150mg till 75mg till 37,5mg, sedan har jag provat mig fram till hur mycket och hur snabbt jag kan sänka utan att bli helt knäpp. Lägre än 37,5 finns inte så här får man börja ta isär kapslarna, det går att dra isär dem om man är försiktig, och sedan trycka ihop igen. I mina kapslar ligger det tre små tabletter så jag har gjort så att jag tagit bort en i taget. Nu är det bara en liten tablett kvar i kapseln så jag kommer att ta den en tid för att sedan försöka sluta helt. Vi får väl se hur det går. Har även gått på maxdos av benzodiasepiner, sobril, längre perioder, vilket anses vara starkt beroendeframkallande, ändå var det betydligt lättare att sluta med det än med venlafaxinet. Till slut vill jag bara säga att man ibland får ett litet underligt bemötande i vården. När jag skrevs ut från psyket, efter att ha legat inlagd där, hade jag fortfarande en gräslig panikångest. Jag bönade och bad att jag skulle få vara kvar litet längre tills det blev bra. ”Bra blir det aldrig!” sade då läkaren iskallt och sedan var det inte mer diskussion om det. Men nu kommer jag till det viktigaste. Det fanns en jättesnäll sköterska där som hjälpte mig så mycket hon hann när jag hade ångest, och hon sa så här: ”Det kommer att bli bättre!” Det har jag tagit fasta på och det säger jag till mig själv när det är som värst. DET KOMMER ATT BLI BÄTTRE. Det är faktiskt en liten tröst, och jag vill förmedla detta även till er alla – DET KOMMER ATT BLI BÄTTRE- men jag drar samma slutsats som många av er andra, hade jag vetat då vad jag vet idag, hade jag aldrig börjat med vare sig venlafaxin eller mirtazapin.

Sara november 28, 2016 kl. 02:17

Hej! Här ligger jag då 01:53 i sängen, efter första dagen med Venaflaxin lägsta dos. Har varit medel/svårt deprimerad med ångest (yrsel overklighetskänslor humörsvängningar utmattad och hjärtrusningar) sedan sista graviditeten för 5 år sedan. Gick på Fluoxetin i 1,5 år… Denna tog förvisso udden av nedstämdhet m.m men genererade viktökning, avsaknad av känslor samt dödade sexlust och funktion. Slutade självmant med dessa för ett år sedan utan någon som helst uppföljning av läkare sedan insättning..(via telefon!!) Härom veckan tog orken slut igen och jag bröt ihop…. Har tagit blodprover osv utan brist på nåt.. Och läkaren (som jag endast talade med i telefon även nu)
föreslog då Venaflaxin. Jag sa nej, och han kunde då inte hjälpa migSlutade med akut besök på psyk… Med samma utgång. Efter många samtal med öppenpsyk och avvisning från samtliga (blir hänvisad till primärvården som inte har tid) testade jag nu i desperation dessa kapslar. Och detta är nog det jävligaste jag vart med om. Känns som jag är påtänd, har spytt hela dagen och det ”buzzar” i huvudet med vita explosioner! Ögonen är kolsvarta och jag ligger klarvaken i sängen och hela kroppen durrar. Detta vägrar jag stoppa i min kropp fler gånger! Med det sagt är det helt sjukt hur vården fungerar i Sverige… vill du inte proppa i dig medicin finns där ingen hjälp att få! Det enda jag vill är att få vara glad och orka vara en bra mamma till mina barn, men ingen vill ge mig nåt alternativ till dessa piller… Ska man behöva leva livet såhär?

Kristoffer november 28, 2016 kl. 12:40

Jag ville vänta lite med att skriva om min erfarenhet för att se om jag kunde bli bättre själv innan jag skrämde upp folk som befann sig i en liknande situation men nu ger jag upp.

Jag har nu varit fri från venlafaxin i nästan tre år efter att ha stått på 150mg i drygt 2,5 år och jag har inte återvänt till något tillstånd som kan liknas vid det som var innan tabletterna. Jag hade det inte så lätt innan venlafaxin heller precis, men det går som sagt inte att jämföra med hur saker är nu. Från att ha varit relativt deprimerad, ångestfylld och haft dåligt självförtroende som värst har jag gått till att bli apatisk, känslolös, dum, dåligt minne, ångest och depressioner från helvettet. Jag känner mig konstant lobotomerad och plågad i varje ögonblick.

Jag är helt övertygad om att venlafaxin har skadat min hjärna och jag har inte längre mycket hopp om att saker kommer att bli så mycket bättre.

Jag är också helt övertygad om att denna typ av skador är mycket vanligt men att allt skylls på ett ”grundtillstånd”. Det ska alla veta, har du en gång sökt hjälp för mental ohälsa så betyder ditt ord och dina erfarenheter inte längre någon roll.

Fan ta venlafaxin
Fan ta pseudovetenskapen som kallas psykiatri
och fan ta mig själv för att jag lät mig övertalas till något som skulle ”ge min hjärna en paus från depression” så att den fick återhämta sig.

Min enda förhoppning med detta inlägg är att jag kan förhindra folk som blir rekommenderade venlafaxin(eller annan psykofarmaka) att säga blankt nej och inte gå på deras pseudovetenskapliga argument

Asa februari 22, 2017 kl. 02:08

Aldrig mer Venaflaxin!!!!
För 3 år sedan fick jag Fibromyalgi och utmattningssyndrom och har fram och tillbaka provat olika antidepp och nu sista var Venaflaxin. Började på 75mg och mådde inte bättre, då ökar vi sa läkaren och till sist var jag upp i 225mg. Fortfarande samma tillstånd, dimma inga känslor, likgiltig för allt. Ingen sexlust, enormt sötsug, ingen matlust zombiliknande tillstånd. Tänkte att nu jävlar får det vara nog. Bara för att jag har diagnos utmattningssyndrom betyder det inte att jag är depprimerad, fick istället symtom som om jag är deprimerad. Redan efter första nedtrappningen började jag känna livet komma tillbaka. Nu har tar jag inga och har ett rent helsike med biverkningar.
Fick värsta influensasymtom, trött, darrningar, krypningar, yrsel, dålig i magen men märker att mitt vaken tillstånd förbättras och blir mer klarare i huvudet för var dag som går.
ALDRIG mer detta rävgift!!!!

Tjocka februari 24, 2017 kl. 11:50

Hej !

Svalt Venlafexin sedan 6 månader.Testade citalopram å de var det sämsta skitet någonsin hjälpte inte över huvudtaget.Tror citalopramen fick mig att svettas som en bäver.Satt å spelade tvspel när det plötsligt började droppa svettdroppar ner i ögonen nått så djävulskt.Jag kunde inte avancera / klättra vidare på hi – score listan pga dessa svettningar.Jag fick helt enkelt dra mig ner till Ica å köpa bindor som jag satte i pannan för att redusera skiten som gjorde att jag inte kunde se skärm eller vy överhuvudtaget.Jag ligger nu på 450 Venlafexin dagligen.Jag har trappat upp själv tror jag läst att 400 e någon sorts maxgräns men ska kontakta min doktor å se vad hen säger.Venlafexinet har hjälpt mig grymt mycket.Innan jag började svälja detta mådde jag som bäst 35 procent bra.Nu märkte en grymt bra förbättring efter första dosen.Nu om jag jämför mår jag sisådär 75 procent bättre överlag.Denna medicinen är guld om man är familjär med social fobi.

Ferninand februari 25, 2017 kl. 12:38

halenzd85@gmail.com

Funderar på att rådfråga doktorn min om starkare medicin.Lider av kroniska smärtor med.Men för att sammanfatta så har Venlafexinet hjälpt mig väldigt bra.Jag kan ju tex ställa mig i en kö på Maxi jag har 10 nissar framför mig och elva bakom mig och det bekommer mig inte 1 skit jag bara smälter in som en vanlig människa skulle tänka å bete sig.Detta normala beteende är à pice of shit …….Men för andra är detta ett jävligt stort uppdrag.Gå till din jävla husläkare aka doktor få det överstökat få medicinen utskrivet beskriv ditt dina besvär / problem.Man ska framåt i livet låt inte blygsamheten etc förstöra hela din framtid.Sök upp din jävla doktor fattas du komponenter substanser som skulle kunna föra dig i harmoni så kontakta doktorn.Fan jag kör 40 mil dagligen i mitt jobb Btw lev för dagen

Nicklas februari 28, 2017 kl. 12:31

Personliga erfarenheter av individuellt fungerande läkemedel. Hur blev det intressant?

Alexander mars 1, 2017 kl. 04:09

Hej! jag har lidit av svår social fobi sen jag var 5år och fick aldrig nån hjälp mot det förrens jag var 17år. jag har som resultat av medicinen sömnsvårigheter, bitmärken på kinderna och en massa biverkningar. fick diagnosen ADHD och har med andra ord blivit felmedicinerad och feldiagnoserad i 25 år typ. har under 100kr som jag äger totalt och har just blivit sjukskriven.
Så en snabb fråga till folk som vet hur socialen funkar (för jag har inte jobbat många dagar i mitt liv pga av feldiagnosen och sjuk okompetenta läkare). så med 100% sjukskrivning och felmeddicinering konstaterat. hur mycket är rimligt att vara max jag kan få ut och för vad hos socialen. tips skulle uppskattas som fan <3 <3

Malin mars 12, 2017 kl. 10:54

Min erfarenhet av venlafaxin är ingen positiv sådan.
Jag äter endast 75mg & jag tror jag har ätit Detta i snart 2 år.
Svåra depressioner med 0 livslust & ett temperament som liknades vid adhd så sökte jag hjälp för kanske 6 gången i mitt vuxna liv. Tidigare ”lycko piller” funkade inte på mig för flera olika orsaker. Fick venlafaxin utskrivet utan någon information om biverkningar eller hur denna hemska medicine faktiskt påverkar kroppen
(det står ju i bipacksedeln!)
Om jag missar en tablett så är dagen efter ett rent helvete, yrsel så pass illa att ögonen inte hänger med huvudet i de minsta rörelser, illamående & något rus i kroppen (bröstet) får extrem panik & vill inget annat en få tag på medicine direkt.
Detta hände senast idag & jag insåg vilket helvete denna medicine burit med sig… det är en drog. Du blir så pass dålig när du inte tar det så du måste ge kroppen det för att få känna dig frisk.
Jag får panik så fort känslan kommer & inser vilken ”makt” den har över mig. Kom då ihåg att jag ”endast” ätit 75mg !!! Skulle aldrig rekommendera någon att ta den.

I slutändan kommer tabletterna aldrig hjälpa oss utan bara ge oss en tillfällig ”vila” – det viktiga är att hitta vart och vad problemet är, varför mår vi som vi mår, varför känner jag så här då och då!?
Lösningen har du själv, sen kan man alltid ta hjälp att nå den.
Träning (klyschigt jag vet, men dock så sant) kost, naturen (!) & djur – någonstans där kanske lösningen finns. Lycka till allihopa & hoppas allting går bra för er ☺

Oj! mars 13, 2017 kl. 04:19

Shit! Så hemskt. Jag finner faktiskt inte ord för vad denna medicin åstadkommer med våra liv.
När jag började för ca 1 år sedan så dök jag ner i underjorden i 2 veckor, jag kunde må lite sämre men INTE så. Tursamt gick det över, och kände mig bättre än innan. Under året har jag haft må-dåligt-skov och medicinen har trappats upp lite till lite till och lite till.
Har känt mig jätte trött, lite avtrubbad, haft ångest attacker och dövat det med ”måttligt” med alkohol tidvis. Så, en dag på ett personalsamtal berättade en anställd om denna medicin som varit ett helvete och han vägrade fortsätta. Jag åt då 4 ggr så hög dos som honom. Gick hem googlade lite… Det här går inte längre. Jag började med en ”egen” nedtrappning mindre och mindre för varje vecka. Nu har jag inte ätit på 3 veckor och jag trodde jag skulle klara mig. Trodde jag kommit in i klimakteriet för jag har varit sjöblöt, svettats , frusit så jag skakar och hackar tänker. Jag kan inte arbeta på eftermiddagarna. Duschar och byter kläder 3-4 ggr/dag. Idag var jag på HC för undersökning av klimakteriebesvär, då slog det mig! Rävgiftet! Rävgiftet!
Så jag gick hem ganska glad ändå och hoppas nu att detta skall ge sig snart.
Dessutom har jag under de senaste tre veckorna haft så mycket känslor. Gråter, är jätte arg, men jag är också euforiskt glad, sån skillnads i hur jag känner mina egna känslor. Efter många år med antidepressiv så har jag svårt känna igen och kontrollera alla dessa känslor som far.
Men jag blir så mörkrädd för vad detta gör med oss, nästan så tårarna kommer nu… 🙂
Alltså, ni som tänker ta medicinen. Gör det gärna men tänk på att IN och UT kan vara ett helvete. Men det kan vara värt det där emellan. Men våga fråga och begära att din läkare informerar dig i massor om detta läkemedel före.
Good Luck, jag tänker kämpa på, its a hell but its not the klimakteriet 🙂

mimmi mars 14, 2017 kl. 06:37

Hej
Jag tar 150 mg Venlafaxin och gjort det i två år.
Jag har en depression. För mig funkar venlsfaxin bra.
Jag är mycket gladare och mindre arg och deppig.
utan venlsfaxin skulle mitt liv vara mycket sämre

Daniel mars 14, 2017 kl. 09:26

Utsättnings tips
Har ätit 75mg ca 6 mån och gick under ca 2v ner till 37,5mg för att sedan plocka bot dom helt. MEN jag åkte på sådan brainzaps yrsel. Så jag öppnade kapseln och hälde ut hälften i papperskorgen och har gradvid minskat. Nu efter ca 1mån låter jag bara ca 30korn vara kvar i kapseln som jag tar vid behov mot brain zapsen/yrsel ca var 3:e dag när det kommer och nu känner jag att kan vänta längre och längre.
Så Ta’t riktigt långsamt!

Anna april 6, 2017 kl. 07:47

Ska byta från Cipralex till Venlafaxin och trappa ned/trappa upp respektive medicin samtidigt. Jag vet att de verkar på olika sätt men kan man säga på ett ungefär hur stor dos Venlafaxin som motsvaras av 5 mg Cipralex? Hoppas att ni vet då min läkare var osäker.

Venla april 28, 2017 kl. 01:00

Tjena, käkat venlafaxin 75×2 i ett år nu och ser att många får ”brainzaps” ”elektriska stötar”. Får ni dessa endast i in/ut perioder eller när ni går på dom? jag får stötar då och då men oftast under träning vilket inte gör mig något. Men igår för första gången så glömde jag käka min dos och får nu nått så fruktansvärt med stötar som sköljer genom hela kroppen, tappar nästan balansen när man försöker ta sig någonstans. Ingen som har tips på hur man lugnar ner dessa ”stötar”. Läkarna jag pratar med säger bara ”det låter konstigt”, ”stötar? Ja det är ingen fara iaf”. Nej det må inte vara farligt men man blir ju handikappad.

new_dawn_fades maj 30, 2017 kl. 12:40

Intressant att läsa allas erfarenheter av venlafaxin.
Är själv på dag 15 utan venlafaxinet, och för mig började det verkliga helvetet efter 12 dagar på 0. Var förbered på brainzapsen, yrseln, lätta sjukdomskänslan, då jag haft dessa symptom, dock i liten hanterbar skala, sen utfasningen kom ner under 75mg. Grejade även första veckan utan helt ok… under andra veckan blev allt lite värre men sen i fredagas har yrseln och tyngden i huvudet, sjukdomskänsla blivit brutal, brainzapsen har dock nästan försvunnit under senaste dagarna, men, har hellre dem än detta här.

För att göra en lång historia kort, så gick jag in i den där berömda väggen i April 2014. Blev insatt på sertralin direkt av läkare på VC. Har hela tiden ifrågasatt medicinering, dels pga att den inte hjälp mig och dels för att jag ej känt mig deprimerad. Min utmattning bestod av massor av fysiska kroppsliga symtom och b12 brist.
I oktober 2016 träffade jag iaf en läkare som tyckte jag skulle byta till venlafaxin, som enligt han själv, hade mildare bieffekter och nog skulle passa mig bättre.
Så blev inte fallet, på 150mg kunde jag knappt kissa, orgasm var en omöjlighet, konstiga utslag, yrsel. Började fasa ut dem i Februari. Plockat ut 1 st av de 12 kulorna inne i kapslen, skruvat på locket och svalt. Minskat med 1 kula i veckan.
Tycker detta borde vara en relativt långsam utfasning.

Lagrar kroppen på sig venlafaxin och utsöndrar veckor efter man slutat med medicinen?
Eller är detta hevete man går igenom nu bara abstinens?

Man 45år

Jua juni 19, 2017 kl. 09:43

Är inne på andra dagen med venlafaxin efter att ha bytt tvärt från sertralin (SSRI). Jag har gått på 150 mg sertralin och 30 mg mirtazapin (NaSSA) nästan ett halvår nu, sertralin på morgonen och mirtazapin på kvällen. Redan första dagen upplevde jag att jag var lite mer taggad och aggressiv men inte på något dåligt sätt. Jag har känt mig rätt låg, trög och dimmig då jag gått på sertralin. Den där trögheten och dimmigheten har försvunnit. Nu idag, andra dagen på venlafaxin upplever jag att jag känner mig grinig och irriterad, mer än vanligt. Jag kan bara misstänka att det har med venlafaxinet att göra eftersom det påverkar noradrenalinet. Jag får hålla koll på det. Kanske blir det lite för mycket noradrenalinpåslag vilket gör mig grinig och irriterad. Jag funderar på om jag skulle kunna ta en lägre dos venlafaxin, t.ex. 75 mg, för att få lite mindre noradrenalinpåslag, samtidigt som jag tar en låg dos sertralin, t.ex. 75 mg, för att kunna behålla serotoninnivån. Det hade inte varit fel att ha kontakt med en bra psykiater. Som läget är nu får jag knappt kontakt med läkare på primärvårdsenheten utan får ta mina egna beslut. Recept får jag genom telefonsamtal med sköterskan som medlar till någon av läkarna på plats.

Lisa juli 20, 2017 kl. 07:56

Har tagit venlafaxin 225 mg i 1,5 år. Jag har väldigt stora problem med magen o tror det beror på medicinen. Magen är spänd o gasig, som att vara gravid i 7:e månaden. Spelar ingen roll vad jag äter eller hur mycket jag rör på mig! Tänkte minska dosen från 225 till 150 mg. Någon mer som har denna biverkning med extrem ballongmage?
Annars tycker jag medicinen funkar bra!

Soffan september 25, 2017 kl. 02:24

Hej! Jag har ätit venlafaxin 300mg/dag i många år, vet inte riktigt hur många! Och eftersom min diagnos har ändrats från enbart depression till bipolär typ 2 så tyckte min läkare att jag borde trappa ner och ut Venlafaxinet pga att den kan försätta mig i en hypomant skov. Innan nertrappningen sa jag att jag läst på nätet på olika sajter om människor som hamnat i fruktansvärda utsättningssymtom och att jag var rädd att det skulle drabba mig. Hans svar var att det är väldigt individuellt och inte alls säkert att jag skulle drabbas. Jag påpekar då att man bör trappa ner väldigt sakta. Jag trappade ner till 225mg och tog det över hela sommaren, men nu när hösten börjat tyckte han att jag skulle trappa ner 75mg/vecka och ut helt. När jag var nere i 75mg alltså sista veckan sa jag till min kontaktperson att jag tyckte att det gick för fort och att jag inte alls mådde bra. Men jag skulle ändå fortsätta. (dum som man är gör man som man blir tillsagd) I tisdags den 19/9-17 tog jag min sista 75mg tablett… Skulle på sångaudition strax innan jobb…det gick bra (som tur var) Sen direkt till jobb!(jobbar natt) Framåt småtimmarna kände jag hur jag blev yr, illamående, blev ledsen och grät. Åkte hem och sov och var så jäkla dödstrött och sov till kl 18 kom knappt upp! Tog mig till jobb men fick ett fett raseriutbrott på en tjej som cyklar och svänger rätt ut framför mig (kör bil),kör max i 20km/h men ändå….Jag kunde ha kört på henne!! Jag tutar hysteriskt på henne och då….Då ger hon mig fingret!! Då blev det svart för mina ögon och jag körde efter henne. Körde upp bredvid vad jag trodde var tjejen men det visade sig vara fel…ups! Men skit samma, jag vill bara beskriva vilket monster jag blev. Jag lyckades ändå jobba även denna natten men gick hem 06 och flexade ut mig som sjuk. Jag kände oxå att jag borde inte ha framfört ett fordon överhuvudtaget. Yr och kändes som om jag skulle svimma ett par gånger under resan hem. Jag gick och la mig och sov i ett streck från ca 8 till 03 natten efter! När jag vaknade då var jag även fysiskt sjuk, halsont, snuva, hostar slem, feber, huvudvärk och dessa hemska znaps i öronen!! Jag har varit sjuk sen dess…det är söndag natt nu och jag blickar tillbaka på helgen…Jag har fått flera raseriutbrott på precis allt och alla i min närhet! Katterna, hundarna och min man och alla möjliga döda ting så som ugnen, dörren mm Fy fan vilken ångest man får när man gjort dem man verkligen älskar illa!! Och då känner jag ; Jaha?!! (riktat till min läkare) Ersätter du nu att jag fått sjuka mig från jobb? Ber du tjejen på cykeln om ursäkt för mitt beteende? Vad gör vi nu när jag legat sjuk hela helgen, den tid som jag skulle ha haft till återhämtning inför en ny kommande arbetsvecka?? Och berättar du för mina djur varför matte rent plötsligt blivit en dr.Jerkyl och Mr.Hyde och skrikit kastat och gått allmänn bärsärkargång….så att dem förstår?? Eftersom jag berättade klart och tydligt INNAN vi började med nertrappningen av Venlafaxinet och gjorde varningsignaler under gången. VA!!! FIXAR DU DET??!! Ja jag är svin-ARG och besviken!!
Hoppas innerligt att ingen behöver gå igenom detta. Och om ni ska trappa ner och ut detta rävgift. Lyssna på din kropp och gör det som känns bäst för dig. Ta det hur sakta du vill….INTE hur sakta/fort läkaren vill.
Önska mig lycka till imorgon och håll tummarna för att jag inte ger honom en smocka!!(för den hänger jääääävligt löst) kram till alla andra som lider där ute!!❤

Pillertrillaren november 1, 2017 kl. 08:42

Vilken historia från dig, Soffan.
Jag blir vettskrämd…
Har en längre tid tagit 150 mg.
Försöker nu trappa ner från 37,5 mg till att slippa helt men det verkar vara ett stort steg.
Känner deppighet, blixtar i huvudet och huvudvärk. Av allt jag läst här så är jag i gött sällskap. Ska prova att ta lägstadosen varannan dag och se om det blir ett tillräckligt lågt utsättningstempo. Vill bara bli av med pillerna och återgå till ett normalt liv

Leave a Comment